En bitch ur historien

Jag är djupt nedgrävd i Eskilstunas ärorika historia och har fastnat för en av dess verkliga doldisar, den polska grevinnan Anna Woynarowska. Hon föddes - gissar jag - i Polen någon gång i slutet av 1600-talet, och gjorde ett megakap för en dåtida kvinna - en riktigt, riktigt rik man. Vi snackar riktigt rik. Tänk multimiljonär. De fick en pojke, och sedan en flicka. Men säg den lycka som varar. Mannen drar till Turkiet där han lånar ut hela sin förmögenhet till den svenska kungen Karl XII. Karl var i penningknipa (krig är dyrt) och klämde på något sätt greven på denna gigantiska summa, en av hans mindre kända bragder. Hur gick det till? Var greven för snäll, söp kungen honom under bordet, vädjade han till hans fåfänga, lovade han guld och värmländska skogar? Siktade svenskarna på honom med en flintlåspistol, eller hade de i själva verket strax innan räddat hans liv? Vad sa han när han kom hem med sitt skuldbrev och skulle berätta för Anna vad han gjort? Och vad sa hon? "Du har VAD DÅ, sa du?" Eller så sa han inget alls, såg bara lite skum ut, och så fick hon dra det ur honom. Jag kan slå mig i backen på att hon fick dra det ur honom. Sen gick han och blev fångatagen av den ryske tsaren. Där satt Anna. Väldigt adlig, väldigt pank och väldigt arg. Gifta om sig gick inte heller, mannen var ju inte död. Bara väck. Väck i huvet och väck.Sagt och gjort. Hon packade ned skuldbrevet och drog till Stockholm. Spåket var inget jätteproblem för denna 1700-talsinvandrare, fint folk pratade franska både i Polen och Sverige. Hon skrev brev efter brev till den nye kungen. Hon tjatade troligtvis på alla hon träffade, hon hade det knackigt och pantsatte sina kläder. Men hon gav sig inte. Till slut fick hon i alla fall en liten del av skulden, en liten del var ändå rätt stor. Men lite tvivelaktig. Svenska staten, eller kronan som det hette då, passade på tillfället att dumpa ett par statliga industrier som gick dåligt, nämligen Tunafors Bruk och Carl Gustafs Stads manufakturverk i Eskils-tuna samt Tynnelsö Slott. Hon tog emot industrierna och flyttade in i slottet, men slutade inte bråka för det. Mellan varven försökte hon också få Sverige att lobba för att tsaren skulle släppa hennes man, men det var de förstås inte så intresserade av.Man kan inte säga att hon direkt charmade folk. De blåsningar hon råkat ut för i livet hade inte format henne till någon förnöjsam person. Hon var säkert tuffare än kvinnor skulle vara. Å andra sidan, det hon fått hade hon fått genom att vara envis, inte genom att vara snäll. Kort sagt, hon var en riktig bitch och grundligen förbigången i stans historieskrivning, trots sina 18 år här. Å andra sidan verkar ingen av stadens tidigaste personligheter varit särskilt trevliga. Rademacher var bitter, Rothoff en knöl. Inte förrän 1771 träffar man på någon som verkar trevlig. Sven Rinman verkar trevlig, om än lite sträv, en försynt figur som riktigt får knuffas fram i rampljuset. Sanna mina ord, den gubben hade aldrig gått att göra en hel krönika på.