renovering till döds

Varje morgon passerar jag ett spökhus. Det blir mer Stephen King hela tiden.Ett par stockholmare köpte det för några år sen, och påbörjade genast en rad byggprojekt. En fullt fungerande uteplats revs bort och efterlämnade ett sår i gräset. Istället byggdes en trendriktig altan som dock inte blev riktigt klar. Föräldrarna byggde och byggde. Barnen verkade uttråkade. Andra sommaren hade de fått ta med kompisar och var lite gladare. Tredje sommaren var alla där nån vecka i augusti, sen blev det inget mer. De kom inte heller på helgerna. Utemöbler blåste runt, krukor frös och sprack, gräset växte kämpahögt. Färgen började flagna lite. I år var de inte där alls. Inte en dag. De hade väl byggt ihjäl sig. Det var en fin tomt, annars. Kanske var de i någon sorts kris? Gamen inom mig kraxade till. Kanske man kunde få köpa till ett bra pris, nu när de kört ned det i botten? Jag letade upp numret och ringde. Mycket riktigt, de hade tänkt sälja. Men dyrt, förstås. De tyckte, inte helt oväntat, att de i själva verket ökat värdet på huset med sitt elända meckande! Jag svor en ed över alla TV-fixare och helgbilagor som lurat i svenska folket följande:1)lyckan bor i renoveringar 2)alla förändringar är till det bättre 3)vemsomhelst kan utföra dem snabbt och enkelt.Ändå hör familjen till de smartare. De hejdade sig i tid, de är uppenbarligen fortfarande ihop, de är rörande eniga och de har hörsammat sina barns önskan om roligt sommarlov. De kunde lika gärna sällat sig till mängden av dumskallar som renoverar bort sig och skiljer sig lagom till att hus och trädgård står där i all sin glans. De är visserligen ägare till ett spökhus, men de hade kunnat vara en spökfamilj. Det finns många exempel. Vad är det för fel med att bara bo? Eller ta saker lite i taget? Jag tycker att det där revir-pinkande omgörar-beteendet är direkt farligt. Det tar över folks liv. Att bo i ett hus eller lägenhet där nån annan valt tapet en gång i världen känns tydligen som att gå i nån annans skitiga underkläder.Varför? Jag minns när jag som barn äntligen argumenterat till mig ett eget rum, en smal jungfrukammare med högt i tak. Jag var mycket nöjd ända tills jag rapporterade saken i skolan och genast fick frågan ”Vilken färg?” ”Tja, lite gråaktigt?” sa jag omisstänksamt.”Va? Ska ni inte måla om?” Jag insåg att hela saken var pinsamt dåligt skött från min sida, återvände hem och tjatade mig till en ommålning. Ett eget rum var inte ett eget rum om inte tioåringen fick välja färg, den saken var klar. Jag fastnade för en signalröd servalack, täckte hela den grå femtiotalstapeten i jungfrukammaren med densamma. Husfriden var därmed återställd och min heder och ära räddad i skolan. Jag kvartar fortfarande i ett rött schakt när jag är hemma på besök.Under mina år i Tjockhult hann jag se en del så usla ”lyxrenoveringar”, att man lika gärna kunnat släppa in ett gäng klottrare. Säga vad man vill om snorungar med sprayburkar, de skickar inte faktura och anses inte motivera någon hyreshöjning.