Släktforskning

För andra gången på kort tid blir jag uppringd av släktforskare med samma efternamn som jag. Själv har jag aldrig hållit på med sånt där. Min pappa gjorde ett ryck på sjuttiotalet, släpade med mig till ett arkiv och lät hämta fram lunta på lunta. Vi tog oss tillbaka till en mjölnare Bengtsson på 1700-talet. Sen gick vi på kondis. Jag minns att jag verkligen ansträngde mig för att känna historiens vingslag och min genetiska samhörighet med denne mjölnare, men det gick inget vidare. Pappa forskade dock på farssidan, och eftersom efternamnet kommer från farfars mamma och inte från hans pappa har jag inte haft mycket att erbjuda de potentiella brysslingarna. Men den senaste erbjöd istället mig en länk till en sida på nätet.Och faktiskt, där återfanns en tänkbar farfarsmor, rätt förnamn och troligt födelseår. Under henne stod ”Utom äktenskap med. Okänd ”och sen ingenting mer. Och lite längre ned namnet på en dotter. Var den kryptiska anteckningen min farfar? Hade han haft en yngre halvsyster han själv inte kände till? Vad jag visste var att han haft ytterst lite kontakt med sin mamma. Han blev omhändertagen av pappans familj och alla låtsades på något sätt att han var lillebror till sin far. Vilket var en biologisk omöjlighet, hans farmor/mor skulle i så fall fått barn vid sextio, typ. Det var väl så man gjorde på den tiden, låtsades. Höll masken, liksom. Någon gång såg jag en avskrift av hans fars testamente där han inte fanns omnämnd, varken som son eller lillebror.Var folk födda utom äktenskapet såna som liksom inte riktigt fanns? Lite som papperslösa flyktingar? Jag blev nyfiken och ringde upp mamma, som hade en del att berätta. Min morfars mamma, också ogift, hade drivit igenom att han blev registrerad som ”trolovningsbarn”. Hon fick då en engångssumma och morfar ett sorts status som hyfsat OK, han fick ärva sin pappa. Riktigt oäkta barn ärvde bara mammorna. Kanske berodde farfars osynlighet på att han växte upp i pappans familj, vilket måste varit ovanligt. Kanske gav de honom en hacka vid sidan om papperen när det skulle ärvas. Eller också var helt enkelt kvinnan med rätt namn och troligt födelseår en helt annan person och inte alls min farfars mamma.När man funderar närmare på sånt där blir man glad att man lever i en upplyst tid när alla barn gäller för lika äkta. Utom de papperslösa då, de kanske är vår tids oäktingar. Hursomhelst. Egentligen tycker jag släktforskning är rätt ointressant utom kanske just som en ingång till historien, som är desto mer intressant. (Jag måste säga det där sista, jag jobbar på museum, om folk börjar skita i historien kan jag bli arbetslös.) Som min morbror sa, släkten är bra, men den ska hänga på väggen. Får jag några barn ska jag bespara dem kyrkböcker och mjölnare Bengtsson. Man kan gå på kondis ändå. Och det är ju huvudsaken.