Förortsminnen

För tio år sedan hade jag en intensiv kärlekshistoria med Rinkeby centrum. Jag hade blivit förtjust i en kille som bodde där och som trots en uttalad ambition att ta sig därifrån ogärna satte sig på tunnelbanan. Alltså blev det jag som oftast hängde där. Det var trevligt, en av de få områden som faktiskt såg ut som arkitektskisserna, med folk sittande lite överallt. Många hus var ganska låga, trevåningstyp, och det var påfallande lite klotter. Visst, jag var en av ytterst få kvinnor i centrum som varken hade barnvagn eller slöja, men jag kände mig aldrig utpekad för den sakens skull, och jag blev alltmer irriterad när folk pratade om Rinkeby som om det var nån sorts slum. Det finns länder som har slumområden. Sverige är inte ett av dem.

Under mina promenader på Järvafältet kunde jag ibland göra en tankelek, jag tittade på de sandgula husen med sina små grönskande gårdar och tänkte, att där ligger ett område för de priviligierade. Där sitter de, de rika knösarna. En äldre man i kostym passerade. En skeppsredare, tänkte jag. En pensionerad shejk.

Här drar de sig tillbaka, med sina miljoner. Leken funkade, för större var inte skillnaden på ytan. Det fanns kvarter i utkanten av min hemstads finare delar som såg likadana ut. Jag mindes hur jag ytterligare tio år tidigare som ung konstskoleelev hade åkt Hela Vägen till Rinkeby med bultande hjärta och nöjt fotograferat ett av de få klotter jag lyckades hitta, någon som skrivit ”hora och din familj” med kulspets på ett staket. Ibland är man väldigt styrd av det man redan vet eller tror sig veta. Min pojkvän berättade gärna om hur han hittat en känd fotograf hukande bakom en sandlåda i tålmodig väntan på att någon ordentligt inburkad kvinna skulle passera framför HM:s underklädesreklam så han fick den där Bilden.

En dag när jag kom upp ur tunnelbanan, kände jag inte igen mig. Borta var det välbekanta torget, tobaksaffären där de vant sig vid mitt DN-köpande på lördagsmorgnarna, den abstrakta fontänen. Borta var dagsljuset. Det var evig natt, husen var av tjugovåningsmodell, sjok av tidningspapper blåste runt och överallt gick killar med neddragna luvor som mumlade orden ”respekt, kompis” och spanade efter någon att utöva oprovocerat våld emot. Jag undrade förvirrat hur jag skulle hitta, allt var obekant. Jag vaknade ur min dröm och låg sedan kvar och funderade ett tag, och kom fram till att platsen jag varit inte liknade vare sig Rinkeby eller någon annan förort jag någonsin besökt. Jag hade i drömmen besökt Medierinkeby- platsen där Bilderna tas och De Skakande Reportagen skrivs.

Hur påverkas man av att ideligen beskrivas utifrån på ett sätt man inte känner igen? Att se folk snörpa lite ofrivilligt när man berättar var man bor och höra den plats man vuxit upp användas som ett begrepp av folk som aldrig satt sin fot där? Många blir lokalpatrioter och stannar på pin kiv, andra flyttar så fort de kan. Medan åter andra tänder snett. Och tänker, jag ska ge er vad ni vill ha. Jag ska ge er brinnande slum.