Dagisval

Jag är en varm vän av framförhållning. Jag vill ha koll. Alltså är jag redan och tittar på olika dagis till min dotter. När jag hittar det ultimata dagiset kan jag ställa henne i den långa kö som säkert hör därtill och lugnt vänta. Nu senast besökte jag ett riktigt kanondagis.

Genusarbete, barnkonventionen, miljöflagg och medbestämmande. Allt var som honung för mina rättrådiga små öron.

Här skulle min dotter få sunda värderingar, sockerfri ekologisk mat och leka med barn med olika etnisk bakgrund. (Jag vill visserligen inte att hon ska vara den alldeles enda lilla svennen på dagiset, men heller inte en av tjugo likadana. Jag vill att hon ska växa upp som jag gjorde, blandat.)

Detta dagis var i alla fall allt en kulturmuppmamma kunde önska sig. Det var bara en sak som oroade. Det var att den glada nyutexaminerade dagisfröken hela tiden sa att ”inget var skrivet i sten”. Hon sa det om och om igen.

Allt var i förändring, här har vi ett mysrum, men i morgon kanske det är något annat. Här sorterar barnen sopor, men inget är skrivet i sten. Hon lät verkligen som att detta var det bästa med alltihop. Att inget var skrivet i sten.

Men de här sakerna vill jag ju ha skrivna i sten?

Barnkonventionen, är inte den skriven i sten? Tänk om jag nu ställer min Vendela i den säkerligen ringlande kön till detta utmärkta dagis och när hon sen ska börja är allt förändrat?

Där står plötsligt en kryptonazistisk dagisfröken som inte alls gått genuskursen och istället glatt hänvisar min dotter till stillsam docklek i den rosa flickavdelningen?

Allt medan pojkarna lär sig marschera för fosterlandet och alla sjunger Kungssången och Nationalsången och flaggar för ett etniskt rensat dagis på kristen grund.

Ett dagis för verklighetens folk som tröttnat på tramset från homolobbyn och vill tillbaka till trettiotalet – nu! Dit min gamla mamma kommer för att kolla Luciatåget och får en traumachock av att hastigt konfronteras med sin egen barndom.

Där jag varje gång jag lämnar eller hämtar får en reprimand ehuru skämtsamt formulerad, för att jag alls jobbar och inte är hemma och tar hand om min lilla familj. Har inte maken ett jobb, kanske? Och jag säger, vad hände med genuseriet och sopsorteringen, och de säger att inget är skrivet i sten. Vi sa ju det.

Ja, där hade vi väl allt som jag är rädd för, i kort sammandrag.

Men jag antar att det är demokratins avigsida, man kan inte bara kasta sig bakåt i soffan och ta den för given. När folk får bestämma själva finns ju alltid risken att de bestämmer åt helvete. Ett ögonblicks slöhet och lite enkla lösningar på svåra problem, så sitter vi där.

I höst ämnar ett tokparti ta sig in i riksdagen med hjälp av ett antal inte så genomtänkta människor som tycker det var bättre förr och tror att man kan backa historien. Känner ni nån av dem, snacka med dem ett varv till. Tänk inte att nån annan gör det.

PS. På nästa dagis var det mindre programsnack och mer: Här pysslar vi, här äter vi mat. Det verkade också himla trevligt. Likt mitt eget gamla.