Enda svennen i lokalen

I mitt nya jobb ingår att bidra till trygghet i Eskilstuna. Eftersom jag flyttade hit från ett av Stockholms mest brottsdrabbade kvarter känns det lite som att exportera bananer till Jamaica. Jag känner mig snuskigt trygg i Eskilstuna. Å andra sidan kände jag mig trygg i Stockholm också, så det kan ju för all del bero på att jag inte begriper bättre. Jag fick i alla fall ett stalltips om att somalier var en av de saker som fick folk att känna sig otrygga, och bestämde mig för att studera dem närmare.

Jag besökte därför ”Delaktighet för integration”, ett seminarium arrangerat av Somalisk-Svenska Ungdomsriksförbundet. När jag kom var jag en av en handfull svenskar, närmare bestämt fyra-fem politiska representanter, lite folk från värdarna ABF och tre journalister som omedelbart utgick från att jag var en av dem. Resten av salen var full med finklädda somalier. Icke desto mindre var hela första föredraget på svenska. Det andra var på somaliska (Heter det så?) och simultantolkat till svenska. Det tredje var åter på svenska. Efter den väl tilltagna kaffepausen i mitten droppade de andra svenskarna av och jag var, förutom ABF:s representant, den enda kvarvarande svennebananen i lokalen. Resterande fyrtio var somalier från hela länet. Efter att ha hållit ett jättebra föredrag på lätt svenska om studiecirklarnas betydelse för demokratin gick även herr ABF och jag var ensam kvar. Nu kanske vi kan prata vårt språk, undrade nästa föredragshållare lite försynt. Nej! Svenska! hojtade ett antal somaliska kvinnor bestämt.

Sagt och gjort. Det blev ännu ett föredrag på svenska. Det är vad jag kallar artighet. Jag smög generat ut. Säkert kunde en del också svenska, men man hörde ändå skillnaden under det föredrag som tolkades, det blev en lättsammare stämning i lokalen, det skämtades och kom skratt. Det tar lång tid innan man kan skämta på ett nytt språk.

Jag missade delen som handlade om föreningarna i Sörmland, men jag fattade så mycket som att de kommer från ett land som fullständigt kollapsat efter inbördeskrig och där en del av befolkningen helt enkelt svalt ihjäl i början av nittiotalet. Icke helt överraskande har många av dem flytt därifrån och hamnat lite varstans i världen. De har kvar en massa anhöriga i hemlandet och periodvis vet de inte om dessa lever eller ej. Samtidigt förväntas de fort som fan lära sig nytt språk, nya seder och bruk och anpassa sin klädkod, utöva korrekt tvättstugebeteende, prata lagom högt, fylla i blanketter och få jobb, helst välbetalda jobb så de kan skicka hem en hacka. Det där går inte så fort som svenska grannar och kvarvarande släktingar förväntar sig.

De är annorlundast och från Längstbortistan. De är också alla invandrarfientliga organisationers alldeles särskilda favoriter, det märks när man googlar. Icke desto mindre klär de tydligen upp sig till tänderna och kommer en masse till ett seminarium om delaktighet och integration, avhållet på svenska för att det sitter summa summarum en svenne i publiken. Det är värt en fundering.