Teori och praktik my ass

Jag minns en sommarkväll på landet. Jag var fem år. Trädgården blommade, ett reslutat av förre ägarens talanger, och mina föräldrar ordnade midsommar. Det fanns en bod med verktyg och min pappa bestämde sig för att tillverka en stång. Han lade en kortare plankbit ovanpå en längre så att de bildade ett kors och slog i en spik. När han reste korset visade det sig att han inte riktigt träffat mitten. Tvärslån åkte nedåt ena sidan och ville inte ligga rakt. Min mamma å sin sida tänkte fläta kransar. Hon plockade blommor, flätade ihop dem som man flätar en hårfläta och knöt sedan ihop till ringar, som inte blev så runda. Hon hängde de slokande blomöglorna på vardera sidan stången. Som av en händelse var den ena något tyngre. Detta gjorde att obalansen i någon mån kompenserades så att tvärslån trots allt hängde vågrätt om än lite ostadigt. Pappa tryckte ned skapelsen i rabatten. Voilà!

Jag gick bort till grannarna och tittade på deras stång. Den var hög och rak med runda ringar och var täckt av grönska. Det hela var genant och obegripligt. Långt senare upptäckte jag trixen. Man slår i två spikar intill varandra. Kransarna byggs på ringar, grönskan surras med ståltråd. Ingen konst, bara man kan. Så där var det med allt. Saker andra lärde sig genom sina händiga föräldrar var för mig mysterier. I filmen Timmarna med Rita möter man en hårfrisörska som sakta men säkert erövrar den mystiska akademiska världen och känner sig allt mindre korkad och utanför. Jag har rest åt andra hållet. Det har tagit mig många år att erövra vardagen och att känna mig mindre tafatt.

Jag får numera blommor att överleva, kan till och med odla dem från scratch. Jag kan framföra ett motorfordon och tillaga mat, också från scratch. Jag kan sy och snickra till husbehov och försöker inte som min far laga trasiga möbler med material som kontorstejp, bomull och modellera. Jag kan vika ihop flyttkartonger i stället för att som mor låta dem stå i åratal i ett hörn eftersom det ”inte går”. Så sent som i somras lärde jag mig golvmoppningens hemlighet: Häll i regöringsmedlet före vattnet, som ska vara ljummet. Hoppla, vad rent det blev plötsligt.

När jag väl förvärvat alla dessa livsförbättrande praktiska kunskaper upptäckte jag till min förvåning att de inte stod så högt i kurs i världen. Och att folk som faktiskt får till det där med midsommarstänger ändå riskerar betraktas som mindre vetande – just därför! Jag upptäckte att de akademiska betyg mina föräldrar hade i lådorna visserligen inte hjälpte långt i midsommarstångsbygget, men gav dem både respekt och pengar. Och att de femstaviga ord de slängde sig med fick andra vuxna att känna sig dumma. Jag tyckte det var märkligt, och det gör jag faktiskt än i dag. Uppdelningen i praktiker och teoretiker är passé. Dessutom får vi alla, så kallade praktiska som så kallade teoretiska se oss hjälplösa och hopplöst beroende av en ny sorts kunniga: IT-supportmänniskorna. Vad är det de gör? Man vet inte om de är fågel eller fisk, men de äger oss allihopa.