nytt år

Millennniet var viktigt för mig. Jag skulle då ha uppnått en ålder av 32 år, och vid det laget, ansåg jag, ung som jag var, hade det antingen ”ordnat sig för en” på alla tänkbara sätt. Eller inte, en tanke så hemsk att den knappt tålde tänkas. Vad gör du år 2000 blev en fråga i stil med ”vad är meningen med ditt liv” eller ”har du alls ett existensberättigande”.
Vid det laget måste jag väl ändå fått barn, tänkte jag. Jag hade en vag idé om att hålla en baby i en lagom pittoresk miljö samtidigt som fyrverkerierna smällde och varför inte en adekvat man vid min sida och ett kreativt jobb. Men babyn var det väsentliga.

Mot slutet av 1999 var jag lätt panikslagen och började genast pressa min stora kärlek sen två veckor på ett ordentligt besked. Jag insåg att produktionstiden på en baby var för lång för att hinnas med till nyåret, men på smällen kunde jag kanske få bli, åtminstone? Jag var också väldigt rädd för millenniebuggen, ni minns, den som skulle få alla datorer att flippa ur och orsaka kaos i samhället. Millenniet blev såhär: Jag stod i Kungsträdgården med en sur, svartsjuk och förorättad pojkvän som vägrade ta av handsken när jag ville hålla hand, och det enda jag hade i magen var en isklump.

Nyårsafton 2009 hade katastrofer som elfte september, tsunamier, influensor spridda av djur av alla de slag samt finanskrascher passerat. Jag är fortfarande lika stirrig vad gäller sånt, och väntar fortfarande på att världens undergång ska komma. Jag har däremot slutat sätta upp datum för när saker ska ha ”ordnat sig” för en och på vilket sätt de bör ordna sig. Mitt årsskifte skedde i lagom pittoresk miljö med utsikt över Eskilstunaån, med en varm hand i min och en baby som vaknade av smällarna. När jag kröp ned och nattade om henne tänkte jag att det här var nog ganska mycket det jag hoppats på vad gällde nyårsafton för tio år sen. Man kanske skulle köra igång en egen tideräkning, med millenniet tio år senare.