manliga feminister

Jag har alltid varit misstänksam mot manliga feminister. På samma sätt som jag antar att HBT-personer är skeptiska mot alla till vardags heteronormativa hangarounds som gärna vill vara lite vågade en stund, kanske under Prideveckan. På samma sätt som jag misstänker att alla förfördelade grupper ser på skenheligt solidariska element ur majoritetens led. I bästa fall med överseende. Det finns alltid människor som har dåligt samvete för sina privilegier och vill ta sig ner lite. Det brukar inte gå så bra.

Jag minns en scen ur filmen om den svarte ledaren Malcolm X. En blond studentska får plötsligt tillfälle att stoppa Malcolm X på gatan. Det är i slutet av sextiotalet, studentskan svänger lite med sitt enligt tidens radikala mode långa utsläppta hår, beklagar vad de svarta i USA utsatts för i historien, presenterar sig som en ”liberal” vit person och frågar vad en sån som hon kan göra för att stödja de svartas kamp. ”Ingenting” säger Malcolm kort och går vidare. Han hade en poäng. När man hör till dem som faktiskt förlorar privilegier är det mest klädsamma beteendet att förhålla sig passiv. Man kan tycka att det faktiskt är rättvist att det blir rättvist, man kan välja att inte protestera, man kan bita i det sura äpplet, till och med i all stillhet rösta för reformer som försämrar för en själv. Men man ska nog inte försöka ställa sig i främsta ledet och vifta med ett plakat. Det blir lite fel. Men en del människor kan bara inte låta bli, av någon outgrundlig anledning. De måste vara på den goda sidan hela tiden, annars förgås de.

Men nu var det just de manliga feministerna vi pratade om. Suck. Ett argument för att de överhuvudtaget ska finnas är påståendet att ”alla” vinner på ett mer jämställt samhälle. Detta är helt i linje med den svenska (o)vanan att förneka alla intressekonflikter. På vilket sätt skulle männen vinna på att kvinnorna intar arbetsmarknaden, till exempel? Det blir fler för dem att konkurrera med. Och så bra som vi är, är det ju ingen konkurrens att leka med heller. He he. När jag var fjortis satt far fortfarande och läste tidningen efter maten medan mor plockade undan och diskade. En självklarhet både hos mig och kompisarna. Idag turas man kanske om. Finns det någon vettig människa som tycker att det verkar roligare att plocka undan och diska än att läsa sin tidning i en bekväm fåtölj? Visst, det finns vinster med jämställdhet även för männen. Precis som det finns fördelar med att vara fattig - inget att förlora. Men nackdelarna överväger faktiskt. Männen förlorar lite gratisluncher. Men vi ska ha jämställdhet ändå- helt enkelt för att det är rättvist.

Jag gillar förstås inte gamla tiders manschauvinister, dåliga förlorare som grumsar runt. Men jag gillar heller inte de som kallar sig feminister och låtsas veta hur det är att vara kvinna. De är söndagsseglare, amatörer och allmänt pinsamma desertörer från fiendens led. Var som ni är istället, det där med jämställdheten fixar vi som behöver den.