Hen

Jag tänkte slå ett slag för pronomenet hen – som kan användas för båda könen i stället för han eller hon. Världen förändras och vi får fler och fler sammanhang där det skulle behövas ett könsneutralt pronomen.

Arbetsmarknaden, till exempel är lite mer utjämnad och planeras bli ännu mer så. Förr var doktorn alltid han och sjuksystern alltid hon.

(Min gamla morfar var fullt och fast övertygad om att det var en utbildad läkare som kom och rakade honom om mornarna på sjukhuset, vilket säkert kändes lite lyxigt.) Nu måste man kolla vem som är vad för att säga rätt, samtidigt som det inte ska spela någon roll. Det är ju lite knöligt.

Förslagsvis, tänker jag, passar hen i abstrakta sammanhang där man menar just ”nån” och där könet är oväsentligt och där ”den” inte passar. Ibland används i dag ”vederbörande” i brist på ”hen”, det kan ju låta lite väl byråkratiskt. Hen kan också vara användbart då man omtalar ofödda barn, små barn eller husdjur. Kelgrisarna är ju ofta svåra att könsbestämma, men ändå så kära för sina ägare att de är svåra att omnämna som ”den”. ”Den” kan möjligtvis funka på lagårdskatter.

Tvångsmässigt politiskt korrekt som jag är vill jag inte slentrianmässigt skriva ”han” om till exempel en polis och därmed bidra till vidmakthållandet av förlegade könsroller, så det så. Det skulle emellertid vara skönt att inte hela tiden behöva skriva ut ”han eller hon”. Det får mig att känna mig lite som de lika politiskt korrekta och ständigt tjafsande ”Peoples front of Judea” i Life of Brian. Hen är mera ”one pronomen fits all”, inte så beskäftigt.

Hen är inte så nytt som man kan tro. Med inspiration från finskans pronomen hän, med samma betydelse, bildades pronomenet hen i svenskan redan på sjuttiotalet men har legat i träda under en period av biologistisk fixering. Hen har nu åter fått ett litet uppsving i våra nya queera tider. Men när man ska böja det hela blir det lite svårare.

Henom är tydligen den rätta böjningen, som motsvarar honom/henne, och den känns inte helt bekväm – än. Henom fenom fallerallera, typ. Genetiv vet jag inte riktigt hur man skriver. Hens? Men jag litar på att vi alla vänjer oss. Jag tänker till exempel på det relativt nya påfundet att kalla flickors ni vet vad för ”snippa”. De flesta föräldrar jag känner – och jag lär känna allt fler i dessa dagar, tro mig – använder det fullständigt naturligt till sina barn. Du-reformen infördes lite över en natt, låt vara att den så sakteliga börjar tappa sitt grepp om nationen. Jag tror hen har en framtid utanför de allra mest progressiva leden.

Jag ska ge några exempel. Statsminstern har ett viktigt jobb, därför är det viktigt att hen håller sig nykter. Om vi hittar rätt person för jobbet, kan hen börja redan imorgon. Hänger ni med? Bra.

Så - redigerare på Folket (och mitt stavningsprogram) – nu är det hen som gäller. Jag har inte sluntit på tangentbordet. Om det står hen så menar jag hen. Snopp eller snippa, helt enkelt.

Det blir ju aldrig av om ingen börjar med det, eller hur?