Välgörenhetsångest

Jag tyckte alltid det var larvigt när folk med barn påpekade hur extra ont det gjorde i dem att se barn som led på tv. Som om inte vi utan barn skulle ha medkänsla, tänkte jag. Som om de som fått turen att få avkomma genast skulle bli snäl-lare på något sätt. Jag får backa lite på det där, när jag sitter med min halvåring i knät och ser andra små halvåringar grävas fram ur bråten och tas om hand. Man är så extra bekant med de där små fäktande mjuka kropparna, den hungriga attacken på nappflaskan, det är liksom kontentan av vad det är att vara människa. Det är vad vi är innan vi lagt oss till med beräkning och polityr, innan vi börjat säga ”inget besvär för min skull” och samtidigt lägga på hög av rädsla att bli utan. De glupar i sig tills de är mätta, rapar och är glada.

Man vet inpå skinnet hur mycket de behöver en, hur ett ögonblicks frånvaro kan vara kritisk. Det är svårare att slå ifrån sig tv-bilder på barn. Det känns i kroppen på nåt sätt. Därmed inte sagt att detta gör någon bättre på att skrida till handling och ge en slant till någon av de många insamlingar som pågår. Det finns krafter som håller emot också. Som tanken att pengarna riskerar hamna i fickan på fel personer på vägen. Som i ett aktuellt fall. (Jag vill inte ge den stackars organisationen ännu mer dålig pr?) Eller att vad man än gör, så är det för lite. Eller att jag ska göra det i morgon, för nu måste jag diska.

Eller att jag är en sån som hjälper långsiktigt i stället, har jag inte till exempel ett fadderbarn på andra sidan världen? Eller att jag inte kan bestämma mig för hur mycket. Det där sista tror jag är en ganska stor bov. Allt verkar ju futtigt, som sagt. Därför är det kanske en bra modell att be folk skicka sms vilket innebär att summan är satt, 50 kronor verkar vara vanligast, eller 200. Själv tog jag kvittot på mitt senaste impulsköp på en finare Köpmangatsbutiks januarirea och satte in motsvarande summa till Plansverige, en organisation som hittills inte verkar gjort bort sig. Och lik förbannat känner man sig patetisk.

Jag minns första gången jag traskade iväg och skänkte pengar till en insamling till Bangladesh, för att jag hade sett på översvämningarna på tv. Det var sjuttiotal och välgörenhet hade ett löjets skimmer över sig, det var lite snorkvarning på Rädda Barnen och sånt – man skulle göra revolution i stället. Postkassörskan fnös ljudligt åt min avi och jag gick stukad bort till mamma och frågade om hon tyckte att det var löjligt av mig. Hon sa att det fanns barn som skickade presenter till (då nyfödda och ännu inte kron-), prinsessan Viktoria och att det var bra mycket löjligare i så fall. I dag är det andra tider. Men det är klart, varje välgörenhetshandling påminner om ett grundläggande systemfel. Men att inse det ska ju inte leda till att man inte gör nånting alls. Det värsta var ändå när jag fick det snirkliga och påkostade tack-kortet på posten efteråt. Då skämdes jag verkligen. Som en hund.