Carl Bildt

Jag har en och annan märklig blotta i min annars så fläckfria rödgröna yta. En av dem är att jag gillar Carl Bildt. Det är dessutom en av de få gånger jag ändrat åsikt totalt vad gäller en offentlig person.

Jag minns hur jag som artonåring konstaterade att Carl Bildt nog hörde till det jag ogillade allra mest, tätt följd av min gymnastiklärare. Calle Bildt var liksom kontentan av allt irriterande, och jag riktigt fräste när jag hörde honom snacka U-båtar på radion och konstaterade nöjt att han sa ”karakteristiska” i stället för ”karakteristika” som det ju minsann hette. ”Carl Bildt säger mer än tusen ord” tänkte jag och tillverkade även en ett rockmärke med den devisen. Carl Bildt-knappen lär sen Ulf Adelsson ha köpt en hel grabbnäve av på bokmässan i Göteborg. Carl själv nöjde sig med en, enligt legenden.

När Carl Bildt blev statsminister i början av 90-talet var det det värsta som kunde hända landet, tyckte jag. På den tiden var han ”ung” och folk tyckte att det var en stor grej att han just fått en bebis.

Själv konstaterade han på sitt typiska lite torra sätt att åldern var det enda av hans fel som definitivt skulle gå över med tiden. Redan där började jag svaja. Karln hade humor. Sen kom lasermannen-epoken, det blåste snålt när man gick hem i natten till studenthemmet, förbi den plats där ett av offren för hans framfart hade blivit skjuten. Det var en förfärlig tid. Då annonserade Carl Bildt oväntat att han, på amerikanskt manér, skulle hålla tal till nationen. Det hade inte en svensk stadsminister gjort på år och dag, inte så där rakt in i kameran. Jag bänkade mig med skräckblandad förväntan. Och tänka sig.

Det var det bästa jävla tal jag hört på år och dag. Han bangade inte för brösttoner och drog upp ett av lasermansoffrens barn och sin egen, då jämnåriga dotters lika rätt till det land där de båda var födda.

Men höll sig ändå märkligt nog på rätt sida om gränsen till spekulativ sentimentalitet. Han kändes fullständigt äkta i det han sa. Det är något med Carl Bildts absoluta knastertorrhet som gör att man tar honom på allvar. Jag hyser samma förtroende för honom som jag gör för kärva butiksbiträden som inte smörar för mycket, de får mig att tro att varan säljer sig själv på ren kvalitet.

Jag lade med tiden också märke till Bildts mycket uppmärksamma sätt att lyssna på frågor som ställdes och faktiskt helt enkelt besvara dem, utan att bekymra sig särskilt mycket om hur reaktionen skulle bli. I en tid då alltför många tycks tro att det är politikers jobb att slicka så många arslen som möjligt, är han en klippa. Jag delar inte många av hans politiska åsikter och hans engagemang i oljebranschen ska vi inte tala om, men han är i sanning en värdig fiende. Han svajar inte runt, när man siktar på honom står han kvar. Han har mig veterligen aldrig kallat sig grön eller feminist.

Carl Bildt! Jag kommer aldrig någonsin att rösta på dig och ditt nya gamla parti men det är alltid lika kul att se dig! Sluta aldrig vara en mellanstor hund med en stor hunds attityd! Sverige har nog med pudlar.