Saliga äro tidigarelärarna

Min lördagskollega Lasse Stenbäck hävdade vid något tillfälle att kvinnor dras till mäktiga män. Ja, men även till vanmäktiga. Har man inte makt och pengar kan man pröva psykiska problem, brott och missbruk, det verkar gå hem. Det är väl modersinstinkterna som spelar oss/dem ett spratt.

Män är enklare, har jag kommit fram till. De dras till tidigarelärare. Makt och vanmakt är inget som går hem, kvinnliga vd:ar och galna knarkerskor göre sig ej besvär. Tidigarelärare ska det vara, i nödfall sjuksköterskor.

Om det beror på att männen är barnsliga och/eller sjuka och söker en kvinna med kompetens att hantera detta återstår att bevisa vetenskapligt. Men att så är fallet och att dessa kvinnor ligger snuskigt bra till när män söker partner är att betrakta som bevisat.

Det var i alla fall vad jag och min väninna Greta kom fram till efter en hel del rödvin en kväll för några år sen. Själva var vi frilansande kulturarbetare med varierande framgång och blev omedelbart typecastade som ”pikant äventyr man kan roa sig med i väntan på den rätta tidigareläraren”. Detta oavsett typ av man. Alla lätt neurotiska men intressanta kvinnor (som vi) brädades alltid av dessa sunda, fräscha och kompetenta tidigarelärare. Och inte nog med det, har jag fått veta nyligen: De har strålande jobbutsikter också. The winner takes it all.

Pensionsavgångar är förklaringen på varför tidigarelärare, sjuksköterskor och tydligen även socionomer ska få gott om jobberbjudanden framöver.

Fyrtiotalisterna går i pension, och detta ska tydligen rädda oss alla från arbetslöshet, vare sig vi är unga, invandrade eller bättre begagnade kulturmuppar beredda till omskolning.

Det var emellertid inte så väldigt länge sen man sa samma sak om bibliotekarier och senarelärare, yrken som nu verkar rätt stekta.

Det hjälper inte så mycket med pensionsavgångar om samhället rustar ned, de där tjänsterna sparas kanske in istället. Flera av mina lydigare vänner utbildade sig inom ADB (allmän databehandling) i mitten av åttiotalet enkom för att få jobb (vi växte upp i sjuttiotalets arbetslöshet och många av oss hajade inte att det blivit åttiotal och högkonjunktur förrän den var över). De där ADB-jobben gick fett bort ganska omgående, även de som lärde sig olika programmeringsspråk med konstiga namn fick snart se sina kunskaper bli daterade. Och tvärtom: när jag började utbilda mig till flum- och drömyrket inredningsarkitekt i början av 90-talet verkade det helt hopplöst.

En avgångselev av sexton fick jobb, och han fick ingen lön.

Likt förbannat verkar idag alla nästan alla mina forna klasskamrater jobba inom yrket, inget vi trodde då precis. Att det inte riktigt var det de drömde om är en annan historia.

Jag är som synes lite skeptisk till arbetsmarknadsprognoser. Man kan välja precis som de säger åt en och ändå få bita i gräset. Men om det man då utbildat sig till är just tidigarelärare, kan jag i alla fall lämna ett ord till tröst. Om ni inte får jobb blir ni i alla fall garanterat gifta. I alla fall om ni är av kvinnokön.