Kairo

Kairo var stan där jag chockartat blev vuxen för över tjugo år sen. Jag åkte dit med hyfsat hög svansföring, fast besluten att på tre veckor uppleva en rad saker jag på förhand bestämt. Djup gemenskap med mellanösterns kvinnor stod högt på listan, minns jag. Det visade sig vara lite lurigt. Det var inte så många av dem ute. Istället mötte jag ett överväldigande antal män i olika åldrar, fast beslutna att ta sig därifrån med en utländsk kvinna som utresebiljett. Hej, är du gift, var bor du, jag vill gärna till Schweiz eller vad det var du sa du kom ifrån? Detta trots att det var strängeligen förbjudet för gemene man att tilltala turister. De tog risken. Jag minns en mycket gammal farbror med käpp på just Tahrirtorget som bad att bli hjälpt över gatan. Jag ställde förstås upp som en god scout. Till min förvåning började han genast skryta om vilken fantastisk älskare han var. Gå var det lite si och så med, men sex, det funkade prima!

Jag fick en kulturchock och en välbehövlig lektion i tålamod och hakuna matata. Inget blev som jag hade tänkt ut. Alla behandlade mig som ett barn och en idiot, vilket jag ju också var, där. Men när jag släppte greppet och bara flöt med, då hände det plötsligt – då träffade jag normala människor och – javisst – kvinnor också. På väg hem försvann mitt bagage. Jag stod kolugn på Kastrup iförd sommarkläder i januari och log mot den nervöse flygplatskillen. Jag minns hans häpna min. Lite bagage, vad är det att balla ur för? Jag hade fått perspektiv. Väskan stod för övrigt på trappen nån vecka senare, när jag nästan glömt av den.

Kairo är Afrikas största stad. Det tänker man inte på. Man tänker knappt på att den ligger i Afrika. Som någon sa (obekräftat) en tredjedel av alla araber bor i Egypten och en tredjedel av dem bor i Kairo. Överdrivet eller ej, det är en fet hög med människor. Samtidigt en stad med lite gatukriminalitet jämfört med andra stora städer. Det var ganska tryggt att vara ute, då. Jag bodde mitt i city i ett av många billiga hotell i sekelskifteshusen runt Egyptiska museet. En gång riktiga krokaner, vars krusiduller nu täcktes av ett lager brunt avgasdamm. En natt kom jag hem och porten var låst. En buckla i gatan reste sig och visade sig vara en ovanligt lång man i traditionell galabiya (typ nattskjorta) och turban. Han gick rakt mot mitt håll. Jag frös till is och trodde min sista stund var kommen. Han gick lugnt förbi mig, ryckte upp den något tröga porten åt mig och återgick till sin plats på trottoaren.

Kairo var så proppfullt av människor som slet hund för sjukt lite pengar och verkligen, verkligen ansträngde sig för att hålla stilen och ta sig upp en aldrig så liten bit. Upp och ut. Allt gnissel i mitt liv kändes som fjantiga småproblem. Känslan höll i sig ett tag, sen glömde man och blev en gnällspik igen. Jag for aldrig dit igen men minnena kommer tillbaka med tv-bilderna.

När nu Kairos innevånare verkat fått nog och väller ut på gatorna, då är det ingenting att leka med. De är, som sagt, en hög.