Drömmar my ass

När ska vi börja fråga så kallade entreprenörer samma sak som poeterna: ” Jaha, men vad gör du egentligen, på riktigt, lever på liksom?”... En enrading på facebook, signerad Oskar Hanska, estradpoet.

Få saker retar mig så som klämkäcka reportage om entreprenörer. Särskilt om de är kvinnliga och passat på tillfället att förverkliga en dröm när jobbet försvann/de gick i väggen/valfri annan katastrof. Vare sig de sysslar med att ge folk olika behandlingar, sälja konsthantverk, coacha eller något ännu mer abstrakt undviker man alltför ofta frågan. Vad drar du in på det där då, i reda pengar, jämfört med en ordinär anställning? Vad lever du på, liksom?

• Jag vet inte om det är journalisten eller intervjuoffret som låtsas som det regnar. Jag misstänker att svaret på frågan alltför ofta är något i stil med: snäll sambo med fast anställning, ”förskott på arvet” eller i vissa landsändar: ”projekt”. De få jag känner som lyckats som entreprenörer har gjort det med ganska rejäla uppoffringar. Som att kvarta i en skrubb bakom restaurangen, barnen får bo hos exet = hyra noll. Det ska också till, tror jag, en särskild sorts ganska enveten personlighet samt gärna en nypa ren och skär fanatism. Inget man lär sig på en workshop i första taget.

Missförstå mig inte, jag respekterar egenföretagare enormt. Jag vet att de jobbar ihjäl sig. Jag är bara trött på att man marknadsför jättelåg inkomst och obefintlig pension till kvinnor som om det var en uppfriskande ansiktsmask. Ofta i det vällovliga syftet att göra reklam för dessa ofta lätt esoteriska verksamheter. Alla är inte av det rätta virket. Ett exempel:

• En väninna drev under några år ett antikvariat, efter att ha varit hemmafru.

Hon köpte det av en bekant. Det gick inte så bra. Hon sålde det vidare. Hon sammanfattade det hela så här: Visserligen tjänade jag inget på det, men det finns det å andra sidan andra som gjorde. Så det var ju inte meningslöst!

Vilka då, undrade jag nyfiket. Jaa... fortsatte hon: Han som jag köpte av. Han som jag sålde till. De som jag köpte böcker av (hon hade en hel del osäljbart, faktiskt...) De jag sålde till. Men! protesterade jag upprört. Det är ju du som ska tjäna på ditt företag! Det är ju det som är poängen! Njae, svarade hon på sitt sävliga sätt. Jag tycker inte man behöver se det hela så snävt... Huvudsaken att någon tjänar på det. Det behöver ju inte vara just jag... Det där var ingen affärskvinna, men en bra person. Hennes efterträdare driver i alla fall det hela vidare sen över tio år och verkar till och med ha expanderat. Jag brukar fråga hur det går. Han säger lite modest att det rullar på. Å andra sidan vet jag att han har en sambo med fast jobb...

• Värst av allt: jag vet varför jag retar mig så. För att jag själv är en av de medelålders kvinnorna som försöker bita ihop och tänka positivt. Jag är också entreprenör, i en bransch som säkert verkar lika flummig för många andra som diverse kroppsbehandlingar gör för mig.

Jag har definitivt inte ”förverkligat en dröm”. Min dröm är ett jobb jag går runt på.