Ibland är det konstigt. Jag hade precis skrivit en krönika om fenomenet att vara lojal med sin arbetsgivare, det vill säga inte tala illa om firman. Inte ens genom att i sin Facebook-uppdatering skriva saker som ”usch, vad segt att gå till jobbet i morgon, hade gärna varit ledig”.

Något hindrade mig att skicka in. Trots att jag inte längre har någon fast arbetsgivare och alltså teoretiskt sett skulle kunna skriva vad jag ville på denna plats (och Facebook). Jag var helt enkelt rädd, rädd att inte bli anställd igen. Min förra arbetsgivare, Eskilstuna kommun, är en stor sådan och dessutom en av de få som anställer folk i min bransch. Jag fegade ur och började knåpa på något annat. Så öppnade jag tidningen, och vad såg jag? En nyhetsartikel om just detta. Då kunde jag inte låta bli.

För er som missat debatten: Två anställda har blivit sparkade från Volvo i Skövde för att de skrivit av sig lite vardagsirritation på Facebook. Det handlade alltså om ett privat företag. Men även av kommunanställda krävs alltså lojalitet. Faktum är att jag knappt trodde mina öron när jag hörde det för bara några månader sen. Då hade jag redan hunnit vara anställd i närmare sex år helt ovetandes om denna regel, och även hunnit bli sparkad av (förhoppningsvis) helt andra skäl. Jag funderade frenetiskt på vad jag skrivit på sistone? Det kändes plötsligt lite som att jobba åt Tony Soprano.

Man har ju sett illojala personer bli levande begravda på tv. Lojal blir man väl automatiskt om man har det bra, tänker jag. Får man inte klaga alls, inte på någonting? Det är ju halva den svenska folksjälen, vårt främsta sätt att uppleva gemenskap med varandra? Ja, jag vet att jag tidigare spytt galla över gnällspikar på denna plats, men hur irriterande de än är skulle jag inte vilja förbjuda dem. Munkavlar känns inte helt dynamiskt. Lite kan jag förstå det i ett privat företag som konkurrerar med andra företag och måste klå dem för sin överlevnad, men en kommun?

Finns det en till kommunal förvaltning som konkurrerar och som man skulle kunna gynna om man illojalt låter mun gå på Facebook? Jag var och är uppriktigt förvånad att en kommun håller på med sånt där över huvud taget.

Missförhållanden måste först tas upp inom jobbets fyra väggar, var ett argument som framfördes i fallet med de sparkade i Skövde. Och det låter ju bra, snacka med dem det berör i stället för att gå och blaja bakom ryggen, typ. Som i alla mänskliga relationer. Men då bortser man från vilken utomordentligt ojämlik relation det handlar om, särskilt när det är dåliga tider. Ärligt talat, hur stor chans är det att man vädrar missnöje öppet på ett jobb som kräver lojalitet och förbjuder de anställda att klaga? Dessutom måste det ju bli en väldigt godtycklig bedömning. Vad menade hon som tyckte det var segt att gå till jobbet?

Trött efter helgen kan man väl vara utan att hata sitt jobb. Ironi, självironi och humor går också bort. Man vågar helt enkelt inte chansa.