pappa heter mamma

Jag väntade länge på barn. Drömmen om en liten ljushårig flicka, lik mig, ersattes av drömmar om små kinesflickor, om något större svarta pojkar och till sist efter viss tvekan av drömmen om halvstora handikappade små indier, allteftersom adoptionsprognoserna ändrades i negativ riktning. Jag gick på kurs efter annan och lärde hur de små skulle läkas från sina separationer (kånka dem oavbrutet ett par år bara) och hur man kompenserade för att man inte kunde amma (eller kunde man faktiskt?) Jag lärde mig hur man hanterade frågor om den andra, biologiska mamman. Jag lärde mig att förälder blir man med hårt arbete. Och plötsligt, i elfte timmen hade jag en hemsnickrad och ljus liten dotter. Jobbet med att bli förälder kvarstod dock.

Jag har alltid gjort mycket saker, farit runt, hållit på. Och som min vän C. säger, man kan ju inte plötsligt bli en helt annan sorts människa. Jag far väsentligt mindre än förr men ändå en del, geografiskt och i mitt huvud.

Jag orkar heller inte koncentrera mig på två timmars tittutlek med spelad förvåning, knappt ens en kvart. Samtidigt är barn överlevare. Försvinner en mamma, kanske bara in i sig själv för att tänka ut en krönika, då sträcker hon sig efter nästa. Och kandidaterna står i kö. Alla vill barnvakta henne, men dagis verkar vara de enda som frivilligt släpper taget när det är färdigvaktat. (Och mormor, men det beror troligtvis mer på ålder och ren fysisk utmattning)

Följaktligen och ironiskt nog: Istället för att läka henne från separationer utsätter jag henne för dem. Istället för att rädda henne från kollektiv fostran lämnar jag henne på en sådan (väldigt bra sådan för övrigt). Jag som väntat så länge borde väl vara hemma? Men jag är som jag är och hon är eller har blivit som jag, hon gillar folk och action, upprepar glatt namnen på alla sina vänner och extramammor och när jag ger henne den mysdag med mig jag tycker hon borde vilja ha, då kommer hon bärande på sin overall och vill ut, skanderande på sitt stridsrop ”Lina-Saja-Bjosan-Mommi-Chammo!” ( I svensk översättning: Lina , Sara, Brorsan, Mormor, Farmor) Vem blir det idag?

Nästa ironi: Jag ammar hur mycket som helst. Det är det enda jag har att komma med i konkurrensen. Amningen behövde inte kompenseras, den kompenserar istället - för allt. Bristen på den ständiga närvaro som ingår i min egen och många andras idealbild av en mamma, glömmandet av vantar en kall dag. Det är något bara jag kan ge henne, kanske det enda. För min del får hon gärna tutta fram till skolstarten eller så.

Sista ironin: jag kommer på mig själv med att identifiera mig mer och mer med de biologiska mammorna, som tvingas lämna bort ungarna så där helt och hållet till bättre lottade barnsugna i-landsbor. Jag var helt upptagen med min svidande saknad, nu förstår jag deras också.

Så en tröst om än klen till alla er som längtar att bli mamma. Riktigt ända upp i toppen av sitt upplåsta modersideal kommer man inte ens när barnet faktiskt kommit. Till råga på allt kallar hon även sin pappa för ”mamma”.