"The machine that goes pling!-my favourite!”

En av Monthy Python-filmerna börjar med en förlossningsscen. Den födande kvinnan körs över totalt av en energisk förlossningsläkare. Han är helt såld på sina fina apparater ”Aaaah! The machine that goes pling!-my favourite!” Maskinen som säger pling. Underbart. Hur mycket mer vet vi om de flesta av våra maskiner?

Min pappa bor på ett kanonfint äldreboende i Göteborg. Jag är jätteglad att han är där. De har fin miljö och prisbelönt mat (inte oväsentligt när maten är dagens höjdpunkt). På sistone har han även fått en Ippi. En Ippi är en finfin grej, typ en mobiltelefon som är kopplad till en tv (vi fick skaffa en ny för hans medförda pjäs saknade rätt uttag). Ippin gör att jag kan skicka meddelanden och foton på barnbarnet direkt från min mobil. Då ska hans apparat säga pling och lilla Vendlan dyka upp i tv-rutan. Vilket gör morfar jätteglad. Problemet är att det så sällan funkar.

Apparaten säger inte pling, eller om den gör det så hör han det inte. Och om han uppmärksammar den blinkande lampan så vet han inte vad han ska göra med plastgrunkan på tv:n. Tacka fan för det. Jag har heller inte lyckats lura ut det. Och ingen av personalen heller. ”Vi har inte fått utbildning på den” säger de. Nån enstaka gång har nån (kanske nån helgjobbande ungdom?) sett att han har meddelanden och kunnat hjälpa honom. Då kommer genast svar.

”Tack för korten! Skicka gärna fler!” Men större delen av bilderna skickas tillbaka osedda.

Vilket är synd, för det finns en massa kanonfin dokumentation av min dotter, som för övrigt går på ett utmärkt dagis. Även hon får gourmetkäk, personalen är jättetrevlig och hon har tjatat om dem under sommaren. De har berättat att de har en hel radda roliga filmer på hur hon leker med sina kompisar, bilder man kan få om man tar med ett USB-minne.

Fast varje gång jag kommit med min lilla pinne har ju alla fullt upp med barnen. Och det är ju det de ska prioritera, så klart.

En dag lyckades jag ändå fånga en dagisfröken i vad som tycktes vara ett lugnt ögonblick. Det visade sig då att de inte visste om de fick lämna ifrån sig bilder och filmer hursomhelst. Och det är klart, det blir ju ett integritetsproblem, det är ju alltid andra barn med, vem vill att bilder på ens barn ska spridas för vinden i dessa tider? Bilder man kanske inte själv hunnit se?

Så det blev inga små filmer på Vendlan in action på dagis som jag kunnat skicka till min pappas Ippi som ingen fått utbildning för att hantera och som han därför inte kan se. Jag vet att detta är ett I-landsproblem av rang.

Hade vi bott på en del andra håll i världen hade jag själv fått vårda både min pappa och mitt barn och inte skrivit så mycket krönikor. Eller så hade ingen av oss levt.

Men vi har i alla fall gott om fina apparater som säger pling.

Vad vi nu behöver är en it-tekniker på varje vårdinrättning. Där kan man kanske bli av med en del av de där arbetslösa ungdomarna, de verkar ju alltid veta vad man gör med grunkorna?

Nästa vecka drar jag till Götet och placerar barnet live framför morfar.