vad väcker svensken?

Jag har grunnat på en sak sista tiden. Vad skulle kunna få svenskar att gå ut på gator och torg och skrika: Nu är det nog!

I Italien var det en sjuttonårig gogodansös, i Tunisien en desperat grönsakshandlare, i Egypten faktum att tunisierna vågade. I Polen för trettio år sen var det en sparkad varvsarbeterska. Nånting blir gnistan, droppen, halmstråt. Och imperier krackelerar.

Om man nu antar att vi skulle ha ett pyrande missnöje och ökande desperation i breda lager i Sverige (som en del påstår att vi har, de har jag redan slaktat i en tidigare krönika) Vad skulle bli vår utlösande gnista, vår sista förödmjukelse som får oss att gå man ur huse?

En sak som verkligen får svenskar att ruttna är ekonomisk oredlighet. Lite sexuella utsvävningar är intet jämfört med att till exempel fuska med kvitton eller fumla med kontokort. Men vi verkar ha blivit lite avtrubbade på den fronten under de senaste åren.

När avslöjandena om Ikeas skatteplanering kom för några veckor sen tänkte jag: Jaha, där sprack en nationalikon. Folk förlåter en hel del, men när det kommer till skattesmitning i den storleksordningen trodde jag ändå ett tag att det skulle få lite större konsekvenser än den sedvanliga axelryckningen. Men icke. När det visade sig att fler gjorde likadant var det plötsligt ok. Det var inte så att man blev lika arg på dem också. Tvärtom, det många gör kan inte vara så farligt. Lustigt nog så resonerar vi så. Det måste vara nån sorts flockinstinkt. ”Ja ja, i hans ställe hade man säkert gjort nåt liknande själv. Ikea är fortfarande det billigaste sättet att inreda sitt hem.”

Ungefär så låter det, antar jag, hos oss och andra. Observera, även hos oss, vilket säger en del om den plats Ikea intar i min familjs liv, från det första gemensamma soffinköpet till de smarta omgörningarna av Ikeamöbler till designprodukter (det är rackarimejbilligare än att köpa ohyvlat virke…) Alltid toppat av en hoper skitbilliga småsaker som ibland visar sig ganska så dysfunktionella när man väl ska använda dem. Vi skojar lite om nazister och barnarbete och lastar in ett bäddset till när vi ändå är där... Vår väl ingrodda vana att fara dit kan säkert förmå oss att skoja bort även detta. En krona till Lichtenstein, varsågod…hä hä. För hur skulle våra liv se ut om vi helt enkelt fick nog och bojkottade Ikea? Om vi köpte allt från säng till småpryttlar någon annanstans? Det skulle gå jättebra. Vi är nämligen ganska så klara med heminredningen. Det är ju inte som att man slänger ut grejerna när man redan har dem, eller hur? Hade detta inträffat för ett par år sen hade det blivit värre…

Nej, jag vet inte vilken moralisk indignation som skulle kunna driva ut oss svenskar på gator och torg. För det första har vi det fortfarande ganska så bra, trots att allt fler får suga på ramarna. Vi har fortfarande nån sorts upplevelse av rättssäkerhet och trygghet. Sen är ju verkligen frågan om gatuprotester någonsin kan bli aktuellt i ett land där det är så här förbannat kallt utomhus halva året.