Svenska på fyra år?

Har surfat runt lite på Folkets kommentarsidor. Det ska ta fem år för en invandrare att bli integrerad, sägs det. I fem år kan vi ta hand om dem. På den tiden ska alla hinna lära sig språket hyggligt, få jobb och bli självförsörjande. Inspirationen kommer från det amerikanska systemet, som anses få folk att skärpa sig, medan vårt bara gör att de segar ihop och tappar sugen. Och det stämmer säkert. Hets hjälper många. Och stjälper några.

Jag undrar ändå hur många av skribenterna själva som på fem år skulle lära sig ett – ibland totalt annorlunda - språk och därtill ett yrke de kanske inte trodde fanns. Säkert en del, där med. De någotsånär unga, de smarta, de som kan stänga av distraherande moment som försvunna familjemedlemmar och nödanrop hemifrån. De som klarar att se framåt, tänka på sig själva och skaka av sig det vi kallar tidstjuvar. De skulle greja det och det är den gruppen som grejar det redan idag. Men resten? Det finns en poäng i att de som inte klarar skivan på fem år kanske inte heller klarar det på tio. Man stelnar med åren, och alla är inte flexibla. Men innebär det verkligen att de för den skull inte är till någon nytta alls? Trots rabblandet av frasen ”språket är ingången” vimlar det av folk som försörjer sig själva och ibland ett antal andra utan att kunna många ord svenska.

När det gäller det här pratar man väldigt mycket om saker som motivation och hur undervisningen läggs upp och väldigt lite om det där jobbigt orättvisa som kallas talanger. Folk som själva har det lätt för sig har en tendens att tro att andra bara är slöa. Jag hör själv till de som har lätt för språk. Men om jag flyttade eller flydde utomlands och fick veta att matematiken var ingången till samhället skulle jag förmodligen lägga mig ned för att dö. Lägg därtill faktum att det är sorgligt ont om svenskar som vågar rätta. Vi är ofta så rädda för att irritera att vi hellre låtsas fatta en obegriplig mening. Man kan absolut rätta språkfel utan att för den skull sätta sig på folk eller såra dem, tycker jag. Men det är klart, när nästan ingen gör det kan ju de få som törs verka lite dryga. Tänk på att de som lärt fel lär ut vidare. Alltmedan de som kan tiger. En svensk tiger, nämligen. Det räcker inte att ställa krav. Vi måste konversera också. PS: Obs! Att mellan tänderna fräsa ”prata svenska!” är inte konversation.

Förresten. Kanske man borde skippa svenskan helt och gå rakt på engelskan. Klart att folk hellre lär sig ett världsspråk. Och vi svenskar är ju ena hejare på engelska, eller hur? Om inte annat älskar vi att öva oss på det. En kategori invandrare som alla gärna konverserar är de engelsktalande invandrarna. De är hur omsvärmade som helst. När man kommer till högre studier vilket tydligen är framtidens melodi även för gemene man är för övrigt ändå engelska ett krav. Så ersätt SFI med EFI och varför inte även för de av oss infödda som eventuellt känner sig lite osäkra. Sen är vi allihop integrerade med hela världen. Om vi grejar det på fem år? Självklart?