Något jag har lagt märke till på senare år är att snart sagt allting kallas för porr. Min före detta ätstörda väninna pratar om matporr. Vännen som söker lägenhet refererar på ett självklart sätt till annonsbilagan med homestageade objekt som bostadsporr. Själv tyckte jag under min värsta tid som ofrivilligt barnlös att det skamlösa användandet av gravida kvinnor och näpna bäbisar i var och varannan reklam gav uttrycket barnporr en helt ny och annorlunda betydelse. Alla fördelaktigt framställda bilder av saker vi kan tänkas åtrå kan tydligen kallas för porr. Om det fortsätter så här, vad ska man i fortsättningen kalla de där publikationerna med bilder på nakna människor som håller på med varandra? Sexporr?
Samma med ordet bög. En hängiven konsument av nya elektroniska grunkor kallas numera inte sällan för prylbög och jag har hört en och annan känd manlig proffstyckare refereras till som åsiktsbög. Vad blir det av de gamla vanliga bögarna då? Blir de homofilibögar? Samma sak med ordet knarka. Jag påstår själv att jag knarkar kaffe (liksom större delen av den vuxna befolkningen) men jag vet de som även påstår sig knarka TV-serier och kalla saker som cashewnötter och dajmglass för värsta knarket. Det är det inte, det finns många sorters knark som är värre.
Tydligen har vi ett behov av att dra ned starka och tabubelagda saker till vårt bleka vardagsliv för att hotta upp det lite, även om det innebär att en del ord devalveras en aning. En klädhistoriker jag en gång hörde berättade att de två grupper som drivit modet framåt, som vanligt folk efterhärmat i alla tider, var - prostituerade och militärer. (Och gangstrar, skulle man kunna tillägga, på senare tid) Vad de än tar på sig ska alla andra anamma det. I min ungdom fick jag mig en känga av en österrikisk-judisk pälshandlare i Göteborg. Jag skulle absolut ha just en svart läderjacka (vilka han sålt slut på för tillfället) och vägrade att ens prova en grå eller röd. ”Alla zka ha zvart! Zom den SS!” Då blev jag lite stött, men idag inser jag att han hade en poäng. Trend och ballfaktor har aldrig varit politiskt korrekt. Klart jag skulle ha svart, zom den SS. Och som Hells Angels och en rad andra hårdingar jag egentligen inte alls sympatiserade med. Klart att jag också skulle ha nätstrumpor, fast jag sen sprang hela vägen hem från discot i vild panik för att någon karl nappat och föreslagit en kvällspromenad.
I våra kamouflagebrallor och stringtrosor, cowboyboots och svarta läderjackor flirtar vi laglydiga småhandlare med spänning och fara, död och farlig lusta. Vi knarkar ostbågar och bläddrar i bostadsporr. Vid minsta solstråle åker de kolsvarta solglasögonen på. De var från början en uppfinning av filmskådespelare som höll på att bli halvblinda av studiobelysningen, och defintivt inget man behöver i juni i Eskilstuna. Ja, jag vet att jag har ett par. Jag är inte bättre än nån annan.
måndag 4 februari 2008
Pimp my dump eller vore det inte trevligt med lite gladare soptippar?
Det är mycket klimathot nu och mycket jul, samtidigt. Budskap som inte är helt kompatibla. Kör mindre bil. Årets julklapp är en GPS-navigatör. Det finns väl nån logik i det, kanske. Tänk vad man släpper ut när man kör runt och irrar för att man saknar GPS?
Vårt system bygger på konsumtion vilket samtidigt är en synd. På det sättet får du dåligt samvete oavsett om du konsumerar mycket eller lite. Både Spara och Slösa är usla. Slutsatsen blir att du ska konsumera hejvilt, men rätt saker. Du ska veta allt om varje sak så att du konsumerar rätt. En del går så långt som till att påstå att vi av rena miljöskäl ska konsumera mer och resa mer för att producenterna ska få råd att utveckla miljövänligare produkter. Visst, ha! Vi kanske ska röka som borstbindare alltihop också, så att tobaksbolagen får råd att utveckla hälsosamma cigaretter. Det är säkert deras högsta prioritet.
Alla någotsånär medvetna människor vet att vi egentligen borde konsumera mindre. Samtidigt blir du aldrig bättre behandlad än när du konsumerar. Försäljare, de lyckas verkligen titta på mig som om jag vore deras första stora kärlek. Jag blir nästan svartsjuk när jag upptäcker att de har andra kunder också. Annat är det när man ska göra sig av med avfallet från konsumtionen, det får man göra utan glada tillrop och tindrande ögon. Om man sorterar sina sopor blir man straffad genom att man tvingas släpa dem själv till en (i många fall) avlägsen, ödslig och stinkande obemannad sopstation. Om man däremot slänger allt i en och samma påse och bär ut densamma till sin soptunna, då blir skiten behändigt hämtad vid dörren.
Vi i Sverige som har en sån toalettkultur jämfört med många andra länder, vi borde väl kunna utveckla en sopkultur också? Vi som sitter fint i pyntade små rum med foton på kungar och små böcker med toavisdom. Vi som frimodigt talar om för alla vart vi ska och vad vi tänker göra där medan folk i andra länder diskret går undan till ett hål i golvet nånstans. En gång i världen sålde jag knappar med olika texter och knappen ”lycka är att bajsa ute” med en bild på ett utedass visade sig vara en riktigt storsäljare, den slog till och med fredsduvorna.
Vi skulle behöva utveckla en sån där nationell kultur kring slängandet, förlåt, sorterandet också. Sopstationen borde vara prydd med julgirlanger och blinkande lampor också den, och man borde tas emot av engagerade sopproffs som ler lyckligt när man kommer med sina kassar, som gått på kurs och lärt sig låtsas att de tycker det är skitkul när folk langar över en pappkasse med nödtorftigt ursköljda mjölkpaket. Nybystationen är bra, den är i alla fall bemannad fast de behöver öva lite på de förälskade leendena. Inte för att de på något sätt är sura, men de är inte som försäljare. Man morsar på bekanta medan man springer mellan containrarna, precis som i gallerian. Det är en bra början. Men bara ett steg på vägen. En tomte vid varje återvinningsstation! Eller ännu hellre, hämting av sorterade sopor. Det vore årets julklapp för mig.
Vårt system bygger på konsumtion vilket samtidigt är en synd. På det sättet får du dåligt samvete oavsett om du konsumerar mycket eller lite. Både Spara och Slösa är usla. Slutsatsen blir att du ska konsumera hejvilt, men rätt saker. Du ska veta allt om varje sak så att du konsumerar rätt. En del går så långt som till att påstå att vi av rena miljöskäl ska konsumera mer och resa mer för att producenterna ska få råd att utveckla miljövänligare produkter. Visst, ha! Vi kanske ska röka som borstbindare alltihop också, så att tobaksbolagen får råd att utveckla hälsosamma cigaretter. Det är säkert deras högsta prioritet.
Alla någotsånär medvetna människor vet att vi egentligen borde konsumera mindre. Samtidigt blir du aldrig bättre behandlad än när du konsumerar. Försäljare, de lyckas verkligen titta på mig som om jag vore deras första stora kärlek. Jag blir nästan svartsjuk när jag upptäcker att de har andra kunder också. Annat är det när man ska göra sig av med avfallet från konsumtionen, det får man göra utan glada tillrop och tindrande ögon. Om man sorterar sina sopor blir man straffad genom att man tvingas släpa dem själv till en (i många fall) avlägsen, ödslig och stinkande obemannad sopstation. Om man däremot slänger allt i en och samma påse och bär ut densamma till sin soptunna, då blir skiten behändigt hämtad vid dörren.
Vi i Sverige som har en sån toalettkultur jämfört med många andra länder, vi borde väl kunna utveckla en sopkultur också? Vi som sitter fint i pyntade små rum med foton på kungar och små böcker med toavisdom. Vi som frimodigt talar om för alla vart vi ska och vad vi tänker göra där medan folk i andra länder diskret går undan till ett hål i golvet nånstans. En gång i världen sålde jag knappar med olika texter och knappen ”lycka är att bajsa ute” med en bild på ett utedass visade sig vara en riktigt storsäljare, den slog till och med fredsduvorna.
Vi skulle behöva utveckla en sån där nationell kultur kring slängandet, förlåt, sorterandet också. Sopstationen borde vara prydd med julgirlanger och blinkande lampor också den, och man borde tas emot av engagerade sopproffs som ler lyckligt när man kommer med sina kassar, som gått på kurs och lärt sig låtsas att de tycker det är skitkul när folk langar över en pappkasse med nödtorftigt ursköljda mjölkpaket. Nybystationen är bra, den är i alla fall bemannad fast de behöver öva lite på de förälskade leendena. Inte för att de på något sätt är sura, men de är inte som försäljare. Man morsar på bekanta medan man springer mellan containrarna, precis som i gallerian. Det är en bra början. Men bara ett steg på vägen. En tomte vid varje återvinningsstation! Eller ännu hellre, hämting av sorterade sopor. Det vore årets julklapp för mig.
onsdag 30 januari 2008
Ska vi gifta oss?
Jag fortsätter här min slöa taktik att hålla bloggen uppdaterad med gammal skåpmat från folket.se Vilket i och för sig var en del av tanken, att samla rubbet på nätet (Nåja, några låter jag vila i glömska) Den här krönikan gav intressant resultat. Två av mina arbetskamrater friade på stört (visserligen var de redan gifta, men det är tanken som räknas) Min pojkvän däremot berättade bara att alla på hans jobb tyckte att den var rolig(!) Och min väninna -håll i er nu- skilde sig från sin man IGEN och har nu EN ANNAN MAN. Jag får liksom aldrig chansen. det är som förgjort. Lyckligtvis.
Här kommer den:
Om vi nu inför samkönade äktenskap, kan jag äntligen få gifta mig med min väninna? Jag tycker vi hör ihop på alla sätt, utom i sängen. Jag har faktiskt friat och fått ja, i princip.
Det var några år sen. Hon var för tillfället skild och eftersom mitt bäst-före-datum höll på att gå ut redan då, funderade jag mycket på familjen som institution. På varför jag ideligen skulle fylla i kryss för gift och ogift i en massa myndighetspapper till exempel. För att inte tala om alla dumma tillfällen jag fick fylla i Mr/Mrs/Miss-ruta, när jag skulle landa i ett främmande land. En Mr är en Mr men en kvinna är antingen Miss (mödom) eller Mrs (no more mödom). Man fortsätter nämligen vara Mrs även som skild. Man blir inte Miss igen, typ. Det kändes som en väldigt närgången och framförallt irrelevant fråga.
Hursomhelst, äktenskap handlar ju om en hel del mer än sex, något som många människor inte upptäcker förrän det är försent. Det handlar om vem man riktigt, riktigt litar på. Vem som ärver ens saker. Vem man skulle försörja om det knep, vem man skriver i anhörigrutan, vem man väser åt ambulanspersonalen att ringa, genast! I mitt fall, konstaterade jag, var denna någon min bästa väninna.
Efter en stunds övervägande greppade jag luren.
-Hej, vill du gifta dig med mig? (det där med att gå ned på knä tänkte jag att vi kunde skippa, vänner emellan)
-Hursa?(det kom lite plötsligt)
Jag förklarade mina tankegångar.(hon är en av de få som orkar lyssna när jag gör det, vilket var ett av skälen till att jag valde just henne) Om bara kvinnor som tände på varandra sexuellt fick gifta sig, så skulle ju det betyda att det var sexet som var den avgörande beståndsdelen i äktenskapet. Vilket innebar att man nog kunde ifrågasätta om alla de par som slutat med sånt verkligen hade rätt att fortsätta vara gifta med varandra. Jag menar, hur länge kan man leva på gamla meriter? Om de fortsätter leva ihop för att de gillar varandra på andra sätt och tycker det är praktiskt, jättebra, men då vill jag gifta mig med dig av samma anledning, utan att ha sex en enda gång! Sa jag.
-Tack för det, sa hon.(där är jag inte helt säker på vad hon syftade på) Sen sa hon att hennes första tanke innan hon sa ”hursa?” faktiskt hade varit ”Ja, om jag får bo kvar i huset”. Jag hade givetvis inte en tanke på att skilja henne från sitt hus. Eller förmena henne eller mig fortsatt umgänge med väl valda män.
Jag är för samkönade äktenskap, men kan vi inte slå ett slag för de könslösa äktenskapen också? Eller varför inte lägga ned hela civilståndsgrejen och slippa kryssa i rutor?
Min väninna gick i alla fall och gifte om sig med sin gamla man igen, det trolösa stycket. Mitt bäst-före-datum har gått ut för länge sen, men som en del av er vet, det är som a-kassan, man får ibland en ny period precis när man tror att undergången är nära. Seriösa frierier mottages torsdagar jämna veckor 14.30-14.35. Skriftligen, tre exemplar, bevittnat av samtliga ledamöter i kommunfullmäktige och postat i en papperskorg.
Här kommer den:
Om vi nu inför samkönade äktenskap, kan jag äntligen få gifta mig med min väninna? Jag tycker vi hör ihop på alla sätt, utom i sängen. Jag har faktiskt friat och fått ja, i princip.
Det var några år sen. Hon var för tillfället skild och eftersom mitt bäst-före-datum höll på att gå ut redan då, funderade jag mycket på familjen som institution. På varför jag ideligen skulle fylla i kryss för gift och ogift i en massa myndighetspapper till exempel. För att inte tala om alla dumma tillfällen jag fick fylla i Mr/Mrs/Miss-ruta, när jag skulle landa i ett främmande land. En Mr är en Mr men en kvinna är antingen Miss (mödom) eller Mrs (no more mödom). Man fortsätter nämligen vara Mrs även som skild. Man blir inte Miss igen, typ. Det kändes som en väldigt närgången och framförallt irrelevant fråga.
Hursomhelst, äktenskap handlar ju om en hel del mer än sex, något som många människor inte upptäcker förrän det är försent. Det handlar om vem man riktigt, riktigt litar på. Vem som ärver ens saker. Vem man skulle försörja om det knep, vem man skriver i anhörigrutan, vem man väser åt ambulanspersonalen att ringa, genast! I mitt fall, konstaterade jag, var denna någon min bästa väninna.
Efter en stunds övervägande greppade jag luren.
-Hej, vill du gifta dig med mig? (det där med att gå ned på knä tänkte jag att vi kunde skippa, vänner emellan)
-Hursa?(det kom lite plötsligt)
Jag förklarade mina tankegångar.(hon är en av de få som orkar lyssna när jag gör det, vilket var ett av skälen till att jag valde just henne) Om bara kvinnor som tände på varandra sexuellt fick gifta sig, så skulle ju det betyda att det var sexet som var den avgörande beståndsdelen i äktenskapet. Vilket innebar att man nog kunde ifrågasätta om alla de par som slutat med sånt verkligen hade rätt att fortsätta vara gifta med varandra. Jag menar, hur länge kan man leva på gamla meriter? Om de fortsätter leva ihop för att de gillar varandra på andra sätt och tycker det är praktiskt, jättebra, men då vill jag gifta mig med dig av samma anledning, utan att ha sex en enda gång! Sa jag.
-Tack för det, sa hon.(där är jag inte helt säker på vad hon syftade på) Sen sa hon att hennes första tanke innan hon sa ”hursa?” faktiskt hade varit ”Ja, om jag får bo kvar i huset”. Jag hade givetvis inte en tanke på att skilja henne från sitt hus. Eller förmena henne eller mig fortsatt umgänge med väl valda män.
Jag är för samkönade äktenskap, men kan vi inte slå ett slag för de könslösa äktenskapen också? Eller varför inte lägga ned hela civilståndsgrejen och slippa kryssa i rutor?
Min väninna gick i alla fall och gifte om sig med sin gamla man igen, det trolösa stycket. Mitt bäst-före-datum har gått ut för länge sen, men som en del av er vet, det är som a-kassan, man får ibland en ny period precis när man tror att undergången är nära. Seriösa frierier mottages torsdagar jämna veckor 14.30-14.35. Skriftligen, tre exemplar, bevittnat av samtliga ledamöter i kommunfullmäktige och postat i en papperskorg.
fredag 18 januari 2008
Gourmetfjantande
Jag hade egentligen tänkt skriva om jämställdhet. Men en annan är ju 120% feminist 365 dagar om året, 24 timmar om dygnet. Så därför tänkte jag ta itu med ett annat, nog så angeläget ämne. Varför är det alltid så inihelvete små portioner på dyra restauranger? Jag menar, när de ändå håller på och stärker linneservetter, hittar på önödigt långa namn på maträtterna och behandlar en sån som mig som om jag vore sultanen av Brunei, vad skulle det göra om de mosade /kokade /kroketterade /bombarderade kanske hela två potatisar istället för bara en? Så man blir lite mätt också? När de ändå är igång? Skulle de gå i konkurs?
När man för en gångs skull betalar snuskigt mycket pengar för en middag vill man väl ändå se mat som täcker åtminstonde halva tallriken? Istället kommer där en stor fyrkantig tallrik med så mikroskopiskt små bitar mat att man tror man har hamnat på nån slags museum över ransoneringstiden. De borde duka med kniv, gaffel och förstoringsglas. Sen ska man känna sig som en obildad barbar som kom till krogen hungrig. Hungrig? På restaurang? Nej, vet ni vad, här har vi kommit liiite längre. Som om mättnadskänslor på något sätt skulle förstöra den förfinade matuplevelsen.
Så här var det väl ändå inte förr? Inte för att jag är någon driven gourmet, men en och annan dyr middag har jag ätit i mina dar. Och blivit mätt på kuppen. Inte kan jag ha förvandlats till ett omättligt monstrum på några fjuttiga år. Det här är nåt nytt jädra påfund. Det tar längre tid för kyparen att anddäktigt beskriva vad jag kommer att äta, än vad det sen tar för mig att äta upp det. Och då anstränger jag mig ändå för att äta långsamt. Man vill ju inte göra bort sig.
Varför är det överklassens mest löjliga aktiviteter som blivit poulärast i stugorna? Golf och gourmetfjantande. Det blir verkligen inte mindre fånigt för att alla håller på med det. Jag grämer mig över notan när jag själv betalar och skäms när någon annan gör det. Jag drömmer mig tillbaks till Libanon, under en kort period när det trevliga lilla landet fått vara ifred såpass länge att till och med jag vågade mig dit. Man satt i timtal och åt och konverserade. Då och då anade jag i ögonvrån en vit arm som langade fram någon ny läckerhet - utan att ta bort de gamla. På sin höjd knödde man ihop de halvätna faten för att få rum med ett till. Inga jädra föredrag om vad maten var. Inget trams. Bara mums.
Ett finare restaurangbesök idag liknar mest en nattvardsgång. Under rituella former serveras man nåt mycket litet som knastrar till och försvinner, alltmedan någon hävdar att man mer eller mindre ätit Gud. Och en slurk vin till det. Man kan ju lika gärna gå i kyrkan, där är det i alla fall gratis.
Jag vet inte varför det är så här. Det måste bero på könsmaktsordningen. Just det. Det är det det beror på. Manssamhället, helt enkelt. De försöker svälta mig och tömma min plånbok samtidigt så att jag inte ska orka kämpa mer, 365 dar om året, 24 timmar om dygnet. Så måste det vara.
När man för en gångs skull betalar snuskigt mycket pengar för en middag vill man väl ändå se mat som täcker åtminstonde halva tallriken? Istället kommer där en stor fyrkantig tallrik med så mikroskopiskt små bitar mat att man tror man har hamnat på nån slags museum över ransoneringstiden. De borde duka med kniv, gaffel och förstoringsglas. Sen ska man känna sig som en obildad barbar som kom till krogen hungrig. Hungrig? På restaurang? Nej, vet ni vad, här har vi kommit liiite längre. Som om mättnadskänslor på något sätt skulle förstöra den förfinade matuplevelsen.
Så här var det väl ändå inte förr? Inte för att jag är någon driven gourmet, men en och annan dyr middag har jag ätit i mina dar. Och blivit mätt på kuppen. Inte kan jag ha förvandlats till ett omättligt monstrum på några fjuttiga år. Det här är nåt nytt jädra påfund. Det tar längre tid för kyparen att anddäktigt beskriva vad jag kommer att äta, än vad det sen tar för mig att äta upp det. Och då anstränger jag mig ändå för att äta långsamt. Man vill ju inte göra bort sig.
Varför är det överklassens mest löjliga aktiviteter som blivit poulärast i stugorna? Golf och gourmetfjantande. Det blir verkligen inte mindre fånigt för att alla håller på med det. Jag grämer mig över notan när jag själv betalar och skäms när någon annan gör det. Jag drömmer mig tillbaks till Libanon, under en kort period när det trevliga lilla landet fått vara ifred såpass länge att till och med jag vågade mig dit. Man satt i timtal och åt och konverserade. Då och då anade jag i ögonvrån en vit arm som langade fram någon ny läckerhet - utan att ta bort de gamla. På sin höjd knödde man ihop de halvätna faten för att få rum med ett till. Inga jädra föredrag om vad maten var. Inget trams. Bara mums.
Ett finare restaurangbesök idag liknar mest en nattvardsgång. Under rituella former serveras man nåt mycket litet som knastrar till och försvinner, alltmedan någon hävdar att man mer eller mindre ätit Gud. Och en slurk vin till det. Man kan ju lika gärna gå i kyrkan, där är det i alla fall gratis.
Jag vet inte varför det är så här. Det måste bero på könsmaktsordningen. Just det. Det är det det beror på. Manssamhället, helt enkelt. De försöker svälta mig och tömma min plånbok samtidigt så att jag inte ska orka kämpa mer, 365 dar om året, 24 timmar om dygnet. Så måste det vara.
torsdag 17 januari 2008
Ska skärpa mig...
Jag ska försöka bli flitigare med dagsaktuella saker, men än så länge lägger jag in mina krönikor lite i taget. Än så länge väntar jag bara lystet på nån liten kommentar som kan sätta fart på mig.
Annars går mesta energin till en uppdaterad version av boken "Allt du någonsion velat veta om magdans..." som jag snart ska försöka trycka upp. Återkommer!
Annars går mesta energin till en uppdaterad version av boken "Allt du någonsion velat veta om magdans..." som jag snart ska försöka trycka upp. Återkommer!
Feng shui kan slänga sig i väggen
Flytta är inget man ska göra själv om man kan undvika det. Man kan klippa sig själv om det kniper, det finns läkare som syr sig själva vid behov. Det finns en hel del man kan göra åt sig själv och i Sverige gör vi ovanligt mycket själva - laglig hjälp är dyr och olaglig fel, tänk om man nån gång får för sig att bli minister! Vi renoverar våra badrum med en klump i magen och varnar varandra för vattenskador. Vi fixar och donar och ställer psykiatriska diagnoser oss själva och våra närmaste med en pockethandbok eller i värsta fall en damtidning som tillhygge. Allt detta är ok! Men vi borde inte flytta själva. Vi borde alla flytta åt varandra.
De egna sakerna är alldeles för nedgeggade med personliga minnen för att man ska kunna hantera dem effektivt. Till råga på allt tror många att de ska rensa samtidigt. Vilken idioti. De bortrensade grejerna ligger och piper som övergivna fågelungar :”du kommer att behöva oss!” De utvalda ägodelar som ska vara kvar, de ligger där och jäser och räcker ut tungan åt ”kastas- lådan” till. ”Vi får följa meeeeheeeed!” De ser fula, dyga och onödiga ut. Några är lånade, men du har glömt av vem. Några planerar att spricka eller bli kantstötta. Allt det där är väldigt traumatiskt. Sakerna drar ur dig den sista gnutta energi du har i kroppen. Det är inte kånkandet som är värsta grejen med att flytta. Det är kanske nån sorts bosättnings-instinkt, som gör att vi har ett inre motstånd mot att flytta. Att flytta åt sig själv är lite som att försöka strypa sig själv, man ser sitt liv passera revy och svimmar innan det är klart. Flyttar kan bero på tråkiga saker som skilsmässor och dålig ekonomi. Ännu mindre skäl att göra det värre än det redan är.
Under min tid i Stockholm där alla idioter av någon anledning ska bo, där flyttade jag ett tiotal gånger och blev en mästare på att få folk att hjälpa mig. De backar med öl jag köpte som uppmuntran var värda sin vikt i guld. Jag lärde mig då ett antal saker. Den som flyttar, eller, snarare blir flyttad, ska lägga sig i så lite som möjligt. Hon eller han ska definitivt inte stå och vela med någon ful gammal leksak i ena handen, berätta den spännande historien kring en konstig gren som just återfunnits bakom en hylla eller på annat sätt obstruera arbetet. Det räcker att tillhandahålla många kartonger och bjuda på saker som gröt och öl. Inte efteråt. Medan. I alla fall gröten. Flyttkartonger är bäst men papperspåsar ett underskattat budgetalternativ, i alla fall under sommarhalvåret. Tesatejp är bäst men bredare frystejp billigt och lätt att hantera. Undvik all annan sorts tejp. Rensa inte. Blunda och tänk att det är väldsliga materiella ting som inte ska tynga ned ditt klara och upplysta sinne. Rensa sen, när allt är över och du inser att det inte behövs. Försök inte fatta beslut medan du är i chocktillstånd. Rensning är en överskattad och miljöfarlig aktivitet. Feng Shui kan slänga sig i väggen.
Intressant att jag kom att tänka på det här just nu, när jag snart ska flytta.
De egna sakerna är alldeles för nedgeggade med personliga minnen för att man ska kunna hantera dem effektivt. Till råga på allt tror många att de ska rensa samtidigt. Vilken idioti. De bortrensade grejerna ligger och piper som övergivna fågelungar :”du kommer att behöva oss!” De utvalda ägodelar som ska vara kvar, de ligger där och jäser och räcker ut tungan åt ”kastas- lådan” till. ”Vi får följa meeeeheeeed!” De ser fula, dyga och onödiga ut. Några är lånade, men du har glömt av vem. Några planerar att spricka eller bli kantstötta. Allt det där är väldigt traumatiskt. Sakerna drar ur dig den sista gnutta energi du har i kroppen. Det är inte kånkandet som är värsta grejen med att flytta. Det är kanske nån sorts bosättnings-instinkt, som gör att vi har ett inre motstånd mot att flytta. Att flytta åt sig själv är lite som att försöka strypa sig själv, man ser sitt liv passera revy och svimmar innan det är klart. Flyttar kan bero på tråkiga saker som skilsmässor och dålig ekonomi. Ännu mindre skäl att göra det värre än det redan är.
Under min tid i Stockholm där alla idioter av någon anledning ska bo, där flyttade jag ett tiotal gånger och blev en mästare på att få folk att hjälpa mig. De backar med öl jag köpte som uppmuntran var värda sin vikt i guld. Jag lärde mig då ett antal saker. Den som flyttar, eller, snarare blir flyttad, ska lägga sig i så lite som möjligt. Hon eller han ska definitivt inte stå och vela med någon ful gammal leksak i ena handen, berätta den spännande historien kring en konstig gren som just återfunnits bakom en hylla eller på annat sätt obstruera arbetet. Det räcker att tillhandahålla många kartonger och bjuda på saker som gröt och öl. Inte efteråt. Medan. I alla fall gröten. Flyttkartonger är bäst men papperspåsar ett underskattat budgetalternativ, i alla fall under sommarhalvåret. Tesatejp är bäst men bredare frystejp billigt och lätt att hantera. Undvik all annan sorts tejp. Rensa inte. Blunda och tänk att det är väldsliga materiella ting som inte ska tynga ned ditt klara och upplysta sinne. Rensa sen, när allt är över och du inser att det inte behövs. Försök inte fatta beslut medan du är i chocktillstånd. Rensning är en överskattad och miljöfarlig aktivitet. Feng Shui kan slänga sig i väggen.
Intressant att jag kom att tänka på det här just nu, när jag snart ska flytta.
måndag 7 januari 2008
Don't say my name
Hej Irène, har du tid Irène, en liten stund Irène? Det går mig verkligen på nerverna när folk säger ens namn ideligen. Inte bara telefonförsäljare , utan även alla de som av andra skäl vill skaffa sig makt över mig genom att överanvända mitt förnamn.
En gång var jag på ett (jobbigt) jobbmöte. Vi var kanske sex-sju anställda och två chefer. Jag blev kallad Irène minst tio gånger. Bara av cheferna och bara när jag hade synpunkter på något. Det var som om de försökte lugna ett ostyrigt barn, fast jag varken var ostyrig eller barn. Är jag rubbad? När jag träffade dem annars, när vi var glada och sams, då kallade de mig inte Irène hela tiden. Fast jag var precis lika mycket Irène då.
Jag brukar säga åt folk som kallar mig Per hela tiden, sa min vän Per. Det känns som det är en grej man gör liksom nedåt! Det är en, han kommer in på mitt rum och säger ”Hej, Per.” Och det är bara jag där. Hur fånigt som helst!
Slutsats: Är jag rubbad är jag i alla fall inte ensam om det. Jag har funderat på varför det känns sådär. Är det nåt som hänger kvar sen tiden före du-reformen? En tid som jag visserligen aldrig upplevt, du-reformen är ungefär lika gammal som jag...men ändå, saker hänger kvar. Patron sa Johan till drängen, men Johan sa patron till patron, typ. Är det därför jag känner mig nedtryckt? Är det därför de irenar mig hela tiden? För att påminna om att de är över?
”Äsch. De har gått på kurs!” Det var Tuijas spontana kommentar. De får lära sig på kursen att folk blir glada om man säger deras namn, att de känner sig sedda och får förtroende. Suck.
Hur ska man få ha sitt namn ifred? Det finns folkslag som har ett namn som används till vardags, och ett hemligt, det sanna namnet, som bara de allra närmaste vet om. Jag skulle behöva ett sånt, ett hemligt namn som bara såna som viskar i mitt öra får viska i mitt öra, ett som inga chefer eller telefonförsäljare tafsat och snafsat på.
Frågan är hur jag ska hitta ett privat namn som också känns privat. Det tar ju ett tag att gå in ett nytt namn, kan jag tänka mig. Jag rotar i minnet. Det enda jag kommer på är Stumpatutt-pulsigumsan, som min mamma kallade mig när jag var liten. (Och som jag fasade för att hon skulle råka säga när kompisarna hörde) Stumpatutt-pulsigumsan. Hm. Det kan kanske vara lite kvistigt att lära sig uttala. Till och med för en telefonförsäljare…
Ha! Nu fick jag en bättre idé! Jag byter helt enkelt förnamn till Stumpatutt-pulsigumsan och behåller Irène för privatbruk. Genialt. Jag skulle vilja se den chef som klarar av att lägga huvudet på sned och säga nåt i stil med ”Men Stumpatutt-pulsigumsan ...det här är helt enligt gällande avtal.” Klarar de det utan att garva kan jag nästan unna dem att de gör mig till dagisbarn. Eller telefonförsäljarna: ”Med det här abonnemanget, Stumpatutt-pulsigumsan, ringer du gratis BÅDE helger och kvällar!”
Bara mina föräldrar får i fortsättningen kalla mig Irène. Det är inte mer än rätt. Det var trots allt de som hittade på det.
En gång var jag på ett (jobbigt) jobbmöte. Vi var kanske sex-sju anställda och två chefer. Jag blev kallad Irène minst tio gånger. Bara av cheferna och bara när jag hade synpunkter på något. Det var som om de försökte lugna ett ostyrigt barn, fast jag varken var ostyrig eller barn. Är jag rubbad? När jag träffade dem annars, när vi var glada och sams, då kallade de mig inte Irène hela tiden. Fast jag var precis lika mycket Irène då.
Jag brukar säga åt folk som kallar mig Per hela tiden, sa min vän Per. Det känns som det är en grej man gör liksom nedåt! Det är en, han kommer in på mitt rum och säger ”Hej, Per.” Och det är bara jag där. Hur fånigt som helst!
Slutsats: Är jag rubbad är jag i alla fall inte ensam om det. Jag har funderat på varför det känns sådär. Är det nåt som hänger kvar sen tiden före du-reformen? En tid som jag visserligen aldrig upplevt, du-reformen är ungefär lika gammal som jag...men ändå, saker hänger kvar. Patron sa Johan till drängen, men Johan sa patron till patron, typ. Är det därför jag känner mig nedtryckt? Är det därför de irenar mig hela tiden? För att påminna om att de är över?
”Äsch. De har gått på kurs!” Det var Tuijas spontana kommentar. De får lära sig på kursen att folk blir glada om man säger deras namn, att de känner sig sedda och får förtroende. Suck.
Hur ska man få ha sitt namn ifred? Det finns folkslag som har ett namn som används till vardags, och ett hemligt, det sanna namnet, som bara de allra närmaste vet om. Jag skulle behöva ett sånt, ett hemligt namn som bara såna som viskar i mitt öra får viska i mitt öra, ett som inga chefer eller telefonförsäljare tafsat och snafsat på.
Frågan är hur jag ska hitta ett privat namn som också känns privat. Det tar ju ett tag att gå in ett nytt namn, kan jag tänka mig. Jag rotar i minnet. Det enda jag kommer på är Stumpatutt-pulsigumsan, som min mamma kallade mig när jag var liten. (Och som jag fasade för att hon skulle råka säga när kompisarna hörde) Stumpatutt-pulsigumsan. Hm. Det kan kanske vara lite kvistigt att lära sig uttala. Till och med för en telefonförsäljare…
Ha! Nu fick jag en bättre idé! Jag byter helt enkelt förnamn till Stumpatutt-pulsigumsan och behåller Irène för privatbruk. Genialt. Jag skulle vilja se den chef som klarar av att lägga huvudet på sned och säga nåt i stil med ”Men Stumpatutt-pulsigumsan ...det här är helt enligt gällande avtal.” Klarar de det utan att garva kan jag nästan unna dem att de gör mig till dagisbarn. Eller telefonförsäljarna: ”Med det här abonnemanget, Stumpatutt-pulsigumsan, ringer du gratis BÅDE helger och kvällar!”
Bara mina föräldrar får i fortsättningen kalla mig Irène. Det är inte mer än rätt. Det var trots allt de som hittade på det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)