SM i Poetry Slam.

Den här krönikan var tänkt för Folket, men nånting tekniskt sket sig, med mail och mobil samtidigt. Det lustiga var att jag åkte till SM i Poetry Slam, kom fram i sista minuten bärande en ganska trött baby. Precis som jag förutspått stod Solja där på sina klackar, och vad läste hon när hon blev ombedd om inte nedan nämnda all time high.

"Det började lite oskyldigt med diskbänken…Så börjar en dikt av Solja Krapu, som säkert kommer att stå och glassa som konfrencier på SM i Poetry Slam även i år. Det är fjortonde året och man hålls i Uppsala. Så känner ni er akut kulturella är det bara att åka.

I tretton år har jag följt verksamheten, som kulminerar varje år vid Kristi Himmelfärd. Från en angelägenhet för ett litet antal nördar till ett hypat jättearrangemang, och tillbaka till relativ anonymitet. Första året var vi i en boxningsring, ett påhitt av Erkki Lappalainen, den strikte man som tog denna idrottsgren till Sverige. Jag fick stryk av Solja, som också vann det året. Andra året var vi på en dansbana i Halmstad, där jag åter fick på nöten. Tredje året minns jag som en rusig dimma. Vårt lag vann som lag, jag vann den individuella tävlingen och mötte flera människor som kom att betyda mycket på gott och ont.

Fjärde året fick jag lämna priset till Rainer Elillä i en soffprogramsliknande tillställning där vi utslagna poeter tvangs sitta kvar på scenen och lida. Året efter vann stjärnskottet Daniel Boyacioglou, dock tillsammans med Niklas Åkesson. Konfrencieren hade inte hjärta att köra en omläsning när det blev oavgjort, vilket man ska enligt regelboken. Daniel släpade sig året efter till Umeå, besatt av att få vinna själv vilket han också gjorde. Han blev stilbildande, i några år befolkades slammen av kopior. Det var nog hans förtjänst att Slam blev upphaussat. Stora tävlingar, massor av ungdomar modell radikal och en rad vinnare som strax blev kända: Emil Jensen, Kung Henry och Kalle Haglund.

Solja och jag förde vid det laget en ojämn kamp om att åtminstone få vara konfrencier och stappla runt i högklackat, medelålders kvinnor hade i övrigt inte en suck längre. Tvåor som hette Naima, Marie eller Ingela förlorade med nån decimal och blev aldrig intervjuade. Även på det kaotiska Sala-SM 2005 vann en ung man som reagerade med att genast byta namn i ett försök att slippa bli känd, vilket lyckades delvis. Själv försökte jag göra en Carola - comeback. Jag låg etta första kvällen och blev så full att jag knappt hittade hem. När alla återigen samlades på Dunkers Kulturhus i Helsingborg året efter var tiden mer än mogen för en kvinnlig vinnare. Det blev Olivia Bergdahl, också hon stilbildande, och året efter Laura Wihlborg. I fjol satt jag höggravid i Norrköping för att se Sveriges mest envisa och seriösa slampoet Oskar Hanska äntligen vinna. Han hade svurit en ed att då klippa av sig sina knäveckslånga dreadlocks när han vann. Han blev riktigt prydlig och fick –att döma av Facebook -ganska snart jobb på en reklambyrå i Göteborg.

Det började som sagt lite oskyldigt med diskbänken… sen drog det iväg. Jobb, krypande barn… Jag tog på mig allt mer och började glömma saker på ett läskigt sätt. Det var dags att bromsa, rensa. Jag vet inte om jag åker i år. Man kan inte göra saker bara för att man alltid gjort dem. Vi får se om jag kan hålla mig. Slam är en upplevelse utöver det vanliga."

Ja, det är ju det. Och det som gör att det dallrar sådär lite extra i rummet är ju kanske att man varit där, tävlat eller MC-at och sett tävlingen framåtskrida. Jag kunde inte hålla mig borta från detta fjortonde Slam-SM trots att jag blev den där irriterande kvinnan som sprang ut och in ur lokalen med ett hojtande spädbarn. Samt satt tuggande och matande på MAX med familjen under större delen av finalen, dit jag fick biljett genom att gråta en skvätt i entrén "Jag har varit med i TRETTON år, buhu.". Men jag såg i alla fall början och slutet. När jag såg Niklas insåg jag att han nog var vinnaren. Inte för att jag har en aning om vad hans dikter handlade om, efteråt. Mattis Sillins och Malin Jakobsson var egentligen båda bättre vad gäller både innehåll och framförande. Men det är en sån jädra fördel att segla upp och vara ny. Även om juryarna kanske var nya hade alltför många som var där hört de där dikterna för många gånger.
Det är få som klarar att "äntligen" vinna när man varit så nära så länge, och de som gör det, t ex Oskar Hanska, gör de om de klarar av att verkligen förnya sig och plötsligt göra något annat, byta tema, byta stil. Annars är det som förgjort. Men på ett sätt var det lika bra att Niklas vann, för jag hade verkligen inte kunnat avgöra vem som varit mest förtjänt av förstapriset, Malin eller Mattis. De är båda såna drivna, begåvade och envetna poeter.
Och själv, då? Jo tack, lite sug kunde jag känna efter att stå där igen. Men det kan gott få ta några år. En annan har ju gått och skaffat sig et liv, typ.

manliga feminister

Jag har alltid varit misstänksam mot manliga feminister. På samma sätt som jag antar att HBT-personer är skeptiska mot alla till vardags heteronormativa hangarounds som gärna vill vara lite vågade en stund, kanske under Prideveckan. På samma sätt som jag misstänker att alla förfördelade grupper ser på skenheligt solidariska element ur majoritetens led. I bästa fall med överseende. Det finns alltid människor som har dåligt samvete för sina privilegier och vill ta sig ner lite. Det brukar inte gå så bra.

Jag minns en scen ur filmen om den svarte ledaren Malcolm X. En blond studentska får plötsligt tillfälle att stoppa Malcolm X på gatan. Det är i slutet av sextiotalet, studentskan svänger lite med sitt enligt tidens radikala mode långa utsläppta hår, beklagar vad de svarta i USA utsatts för i historien, presenterar sig som en ”liberal” vit person och frågar vad en sån som hon kan göra för att stödja de svartas kamp. ”Ingenting” säger Malcolm kort och går vidare. Han hade en poäng. När man hör till dem som faktiskt förlorar privilegier är det mest klädsamma beteendet att förhålla sig passiv. Man kan tycka att det faktiskt är rättvist att det blir rättvist, man kan välja att inte protestera, man kan bita i det sura äpplet, till och med i all stillhet rösta för reformer som försämrar för en själv. Men man ska nog inte försöka ställa sig i främsta ledet och vifta med ett plakat. Det blir lite fel. Men en del människor kan bara inte låta bli, av någon outgrundlig anledning. De måste vara på den goda sidan hela tiden, annars förgås de.

Men nu var det just de manliga feministerna vi pratade om. Suck. Ett argument för att de överhuvudtaget ska finnas är påståendet att ”alla” vinner på ett mer jämställt samhälle. Detta är helt i linje med den svenska (o)vanan att förneka alla intressekonflikter. På vilket sätt skulle männen vinna på att kvinnorna intar arbetsmarknaden, till exempel? Det blir fler för dem att konkurrera med. Och så bra som vi är, är det ju ingen konkurrens att leka med heller. He he. När jag var fjortis satt far fortfarande och läste tidningen efter maten medan mor plockade undan och diskade. En självklarhet både hos mig och kompisarna. Idag turas man kanske om. Finns det någon vettig människa som tycker att det verkar roligare att plocka undan och diska än att läsa sin tidning i en bekväm fåtölj? Visst, det finns vinster med jämställdhet även för männen. Precis som det finns fördelar med att vara fattig - inget att förlora. Men nackdelarna överväger faktiskt. Männen förlorar lite gratisluncher. Men vi ska ha jämställdhet ändå- helt enkelt för att det är rättvist.

Jag gillar förstås inte gamla tiders manschauvinister, dåliga förlorare som grumsar runt. Men jag gillar heller inte de som kallar sig feminister och låtsas veta hur det är att vara kvinna. De är söndagsseglare, amatörer och allmänt pinsamma desertörer från fiendens led. Var som ni är istället, det där med jämställdheten fixar vi som behöver den.

Envar sin egen veckotidning

Jag var mycket nära att bli nånting jag verkligen hatat, nämligen en person som framträder som ”mamma” i en veckotidning med sitt barn och lägger ut texten om att vara ”mamma”, något som jag, innan jag blev mamma, närapå lovat mig själv att INTE förfalla till om jag mot alla odds ändå skulle bli en mamma, vilket jag som bekant blev.

Hursomhelst föll jag förstås för min egen fåfänga och publicitetshunger och trotsade min sambos avundsjuka ”varför vill de inte ha papporna med?” och beredde mig på att åka till Stockholm, bli stajlad (jag visste det, sådär fräscha är inte mammor egentligen) fotad och frågad ett antal frågor som mejlades i förväg.

Min dotters första magnifika kaskadkräkningar satte stopp för det hela. Men för att inte världen ska gå miste om mina noga uttänkta svar på veckotidningens brännande frågor, publicerar jag dem här istället.

• Fråga: Beskriv med tre ord vilken typ av mamma du är!

Svar: Slapp, hållningslös och inkonsekvent! Eller förresten: Hönsig, nervös och panikslagen? Min sambo säger, glad, omtänksam och orolig. Det var ju snällt.

• Fråga: Vem/vilka personer inspirerar dig i din mammaroll?

Svar: Man kommer ju inte undan sin egen. Jag vet faktiskt ingen annan.

• Fråga: Vad skiljer dig från din egen mamma?

Svar: Jag har en betydligt bättre deal med både pappan och staten än vad hon hade.

• Fråga: Hur har du förändrats sedan du blev mamma?

Svar: Jag blev smalare, märkligt nog. Men det håller på att rätta till sig.

• Fråga: Vad är svårt med att vara mamma i Sverige idag?

Svar: Det svåraste var faktiskt att bli det. Jämfört med det är inget svårt. Jag kan faktiskt inte komma på nåt som varit svårt. Det skulle möjligen vara att få kicken som höggravid. Men, men. Jag fick ju ett annat kneg.

• Fråga: Vad lägger du helst pengar på?

Svar: Hög. Och opraktiska kläder.

• Fråga: Vilken är den viktigaste samhällsfrågan enligt dig?

Svar: Miljön.

• Fråga: Vad drömmer du om?

Svar: Fast jobb igen.

• Fråga: Vad prioriterar du främst när du har egentid, tid för dig själv?

Svar: Läsa. Jag har köpt en novellsamling. Längre saker tappar jag bara tråden i numera. Jag har hunnit med två noveller. På ett halvår. Minns vagt vad de handlade om.

• Fråga: Hur länge var/planerar du att vara föräldraledig?

Svar: På deltid så länge det går. Men säg inget till min chef, hon tror att jag överväger heltid.

• Fråga: Hur fördelar ni ansvar för hem och barn?

Svar: Eftersom jag jobbar lite mer än jag egentligen tänkt blir jag lite känguru när jag är hemma för att kompensera. Min sambo stöttar mig i detta småsjuka beteende genom att göra typ allt hushållsarbete.

• Fråga: Vem vabbar?

Svar: Inte aktuellt än. Vi får väl slåss om saken. Varannan gång menar jag.

Jahapp. Det var det, det. Då fattas bara den naturligt stajlade bilden på mig och min avkomma. Det finns fotografer i stan. Men huvudsaken är i alla fall att hon blev frisk och kry igen, det tog en vecka.

Detaljerna tänker jag bespara er. Men jag har lagt till en fråga...

• Fråga: Pratar du sådär onödigt mycket om barnets blöjinnehåll?

Svar: Ja.

teknisk frustration 3 p

Har så många kanonfina bilder på Vendela i min jobbmobil (som verkar ha jättebra kamera). Problemet är att jag inte får ut dem därifrån. Den där mobilen/datorn är lika användarvänlig som en avhandling på ett främmande språk. Får ta mig en ny dust med manualen, men när?...

Nytt liv mitt i livet

Fick igår Karin Högströms doktorsavhandling i etnologi på posten, läste snabbt igenom den, ovanligt välskriven och lätt att ta till sig för att vara en avhandling. Läste de bitar som handlade om mig högt för Anders i soffan. Karin beskrev mig som en person som sysslade med ett halvdussin konstnärliga yrken samtidigt. Kände mig lite som de lätt patetiska killar jag kunde stöta på som ungt objekt i Sthlms kultursväng, med både journalist, fotograf, författare och filmregissör präglat på sina visitkort, i bästa fall rättstavat. Men faktum är att jag höll på med rätt mycket, och det jag gjorde mest (museiutställningar) var väl ofta en kombination av allihopa. Nu är jag lite glad att jag passade på när jag hade all denna ograverade tid!!! Det känns rätt OK att prioritera bort det mesta av det där några år. Jobba och ha småbarn räcker, man har liksom inte rum i hjärnan för så värst mycket kreativitet. Krysta ur sig en krönika varannan vecka räcker och är ibland ganska svårt bara det. Min kompis Kjerstin lade om bana i livet vid 42, vilket alltid imponerat på mig. Kanske gör jag en liknade tvärvändning och tillbringar kommande år med brottsförebyggande arbete istället.Om jag har tur. Jag jobbar i alla fall hårt på att läsa in mig, går en kurs på KTH och läser omväxlande sociologi, kriminologi och alltihop på engelska. Ömsom stenhård statistik och ömsom(tror jag)riktigt ordbajseri i den högre skolan. Man läser och läser om, och vad fanken står det egentligen?!? Alla akademiker skriver verkligen inte särskilt tillgängligt. Och min engelska är, som bekant, kvar på 12 års ålder. Behöver ett lexikon.

Bajsa?

Hm, jag får kommentarer på Folkets hemsida ungefär en gång i halvåret. Men nu hände det. Någon sa åt mig att gå och bajsa. Ulf Lundells retorik för att besvara raljerande skribenter verkar ha slagit igenom i de breda folklagren...

I övrigt börjar jag komma in i min nya identitet som brottsförebyggare. Fake it till you make it eller vad de säger...Det är antagligen ett viktigare jobb för samhället än att sitta på ett museum och utforma historiska utställningar. Om inte annat, på vilket jobb får man fika med brandmän stup i kvarten?

Moderna myter

Världen är full med påståenden som låter bra men inte är sanna. De liksom bevisar sig själva genom upprepning. De går under namnet moderna myter. En modern myt är att par ofta skiljer sig när barnen är små. Det är osant. Skilsmässor är alldeles jämnt spridda vad gäller inblandade barns åldrar.

Lite konstigt har jag alltid tyckt att det var ... En annan myt är att våldtäkter ökar på sommaren för att kvinnor har lite kläder på sig. Det har inget stöd i statistiken.

Ytterligare en myt är att det skulle finnas lika många råttor som människor i en stad. Även det är fel. Lite pinsamt för mig, som stått i två års tid och sagt detta till ett stort antal högstadie – och gymnasieelever. Jag får ta tillfället i akt och ursäkta mig och dementera.

Hej alla Eskilstunas ungdomar! Glöm det där med råttorna! (Men det jag sade om klimatförändring gäller fortfarande, ok?)

När jag var lärarvikarie hittade jag en del tvivelaktiga fakta i skolböckerna. Tankar som forskarna övergett för länge sen men som dröjt sig kvar i läromedlen för grundskolan. Jag talade om det för eleverna.

Några tyckte då att det inte var någon idé att gå i skolan alls, om nu det som stod i böckerna inte var sant. Jag rekommenderade dem en bibelskola, eller koranskola, efter smak och håg. Där lär man sig sanningen och inget annat. I övrigt har sanningar ett bäst-före-datum.

Särskilt gäller det sanningar som börjar med att hänvisa till en obestämd undersökning av något slag.

Vad gäller småbarn haglar myterna. Jag vet inte hur många som hävdat att små barn liknar sina pappor för att ”naturen” försöker skydda dem från att bli ihjälslagna. Pappor har nämligen en naturlig drift att slå ihjäl allt som inte liknar dem. Biologismen i veckotidningsform har verkligen borrat sig in i folks medvetande, till den grad att många tror sig kommit på tokerierna själva. Och inte nog med det:

Jag har nyss fått veta att en person med många bollar i luften inte får mer gjort än andra. Tvärtom. Simultankapacitet är en modern myt.

Sann effektivitet uppnås genom att ta en sak i taget. Det viktigaste först. Om man ska spinna vidare på det där är kvinnors överlägsenhet som simultankapacitörer en till leda ältad modern myt. En man på mitt förra jobb påstod bestämt att han som man inte kunde göra mer än en sak i taget. Samtidigt som han sa det gjorde han ungefär 15 saker samtidigt, 16 om man räknar in upprepandet av just denna moderna myt.

Det kinesiska tecknet för kris är samma som tecknet för utveckling, brukar det sägas, men enligt andra är det en sanning med modifikation.

Jag är i detta fall helt utlämnad åt de som faktiskt förstår kinesiska, men det upprepas tillräckligt ofta för att kunna vara helt fel.

Jag skulle aldrig våga tatuera in några tecken för ”lycka och välgång” nånstans på kroppen. Det kan ju räcka med att nåt enda litet streck hamnar tokigt, så står det istället ”sparka mig i baken”.

Faktum är att jag inte litar på någonting längre. Det borde ni inte heller göra. Inte ens på mig.